Att renovera en slutväxel, är det något man själv kan göra? Eller är det ytterligare ett av de jobb man definitivt lämnar bort? Vi testar! I förra numret av Klassiker havererade bakaxeln i vår projektbil – den Lotus Elan +2 130/5 från 1973 som vi kallar Lottie. Det konstaterades snart att den saknade olja. Pinsamt är bara förnamnet. Det var jag och ingen annan som borde ha tillsett att olja fanns i huset. Efter en vecka med ansiktet djupt inborrat i skämskudden repade jag nytt mod. Jag har aldrig rotat i en slutväxel förut – kanske är det här en chans att lära sig något nytt?
Jag började läsa allt jag kunde komma över om hur slutväxlar fungerar och hur de renoveras. Jag kollade upp vilka reservdelar och verktyg som behövdes. Egentligen verkar inget i jobbet vara särskilt oöverstigligt eller oöverskådligt. Så varför rullar så många veteranbilar med sjungande bakaxlar?
Att byta lager i en slutväxel skiljer sig mycket lite från att byta hjullager. Den stora skillnaden är att allt måste justeras mycket exakt – att göra ändringar i efterhand är inte så lätt som att backa något steg på en kronmutter, och felaktigt justerade havererar lagren även med olja i huset.
Vidare måste även kronhjulet justeras till det läge där det möter pinjongen utan att oljud eller onödigt slitage uppstår. Men med märkfärg och tydliga bilder i manualen bör det inte vara några större problem.
Är det här lika lätt i verkligheten som i huvudet? Vi får väl se. Fyll kaffetermosen och ratta in något inte allt för engagerande på radion – nu sätter vi igång!
1. Finns det något mer otympligt än en bil som inte går att ens rulla? Nu står Lottie i alla fall uppallad på bockar. Jag börjar med att lossa skruvförbandet mellan kardanaxeln och slutväxelns ingående axel.
2. Är hela den här bilen uppbyggd kring bakaxeln? Man ser verkligen ingenting. Det går fort att lossa drivaxlarna. Men sedan måste en förstärkningsprofil muttras bort, och för att göra det måste tanken lyftas. Och för att göra det måste …
3. Äntligen loss! Hur ser det ut på insidan? Hur dyr ska den här läxan bli? Det är nu det visar sig. Jag har hunnit forma mörka bilder i huvudet. Bara nytt kronhjul och pinjong kostar 3 500 kronor.
4. Jag muttrar av överfallen och kan därefter lyfta ut kronhjulet. Nej, varken kronhjul, pinjong eller lager verkar ha tagit skada. Allt ser oförskämt friskt ut. Fast på botten av aluminiumkåpan ligger små metallfragment. Och när jag vrider pinjongen låter det som i en pepparkvarn.
5. Aha! Det främre pinjonglagret är helt stekt. Redan den blånade metallen antyder att något inte är som det ska. Tittar man nära ser man att rullarna deformerats av värmen. De måste ha varit rödglödgade när bakhjulen låste!
6. Jag har gått hem, pluggat på om bakaxlar. Jag har beställt nya pinjonglager från Morgan Hultgren och Bennets Import utanför Göteborg. Jag har förflyttat projektet till Klassikergaraget. Morgan hälsar vänligt att ”You bend it – you mend it!” Jojo, tack du …
7. Min plan är att byta pinjonglagren, återmontera slutväxeln så som den satt ihop och sedan kontrollmäta. Pinjonglagren är pressade på pinjongaxeln. Här behövs en hydraulpress.
8. Jag vill inte pressa direkt på pinjongaxeln då det kan skada gängorna. Jag muttrar på muttern så den precis täcker gängorna och lägger för säkerhets skull en bricka i mjuk metall emellan. Jag använder också en slägga emellan så kolven inte behöver pumpas så långt ut.
9. Mätaren visar tolv ton, men axeln rör sig inte! Ofta räcker det med att få ner lite vibrationer i godset för att sådant här ska lossna. Jag knackar lite på lagret, och tittar sedan på nålen på mätaren. Om nålen sjunker vet jag att jag är på rätt väg.
10. Kabang! Till slut släpper pinjonglagret greppet om pinjongaxeln. 15 ton var vad som behövdes. Jag är glad att jag inte behövde pressa hårdare. Huset är en stabil sak i brittiskt gjutjärn, men det finns en gräns när även gjutjärn får nya former.
11. Jag knackar ut lagerskålarna med ett långt dorn, det här skiljer sig mycket lite från att byta ett gammalt hjullager. Skålarnas säten har små urfräsningar där ett dorn passar perfekt.
12. Med en avdragare kan jag ganska enkelt dra av den bakre lagerbanan. Det släpper mycket lättare än det främre gjorde, men så har det heller inte gått lika varmt. Alla delar som ska återanvändas tvättar jag sedan i vår ultraljudstvätt.
13. Jag slänger aldrig gamla lagerskålar. De är bra att ha när nya ska pressas på plats. Hydraulpressar har blivit ganska billiga, men för att pressa behöver man också en uppsättning klossar, hylsor, avkapade järnrör och annat plock att använda som mellanlägg.
14. De nya lagerskålarna har kommit på plats. Innan jag pressade i dem gjorde jag rent sätena med en roterande stålborste. När man pressar gäller det att alltid hitta en lodrät vinkel mellan tryckkolven och pressbordet. Pressar man snett går det lätt åt skogen.
15. Jag pressar det nya rullagret på plats med en bit avgasrör. Här är det viktigt att inte glömma passbrickan som ska ligga under. Den provades ut på fabriken för att passa just det här huset och den här axeln. Och när man pressar gör man det mot den inre lagerbanan. ALDRIG mot rullarna.
16. Allt klart att skruva ihop? Nästan. Mellan det främre och det bakre pinjonglagret sitter en presshylsa. Den fungerar som distans. Presshylsans längd avgör lagrets förspänning. Nya pinjonglager måste monteras helt tajt. När slutväxeln sedan börjar jobba sätter sig lagren och det nödvändiga glappet, lagerspelet uppstår. Det här är mycket exakt, för mycket förspänning och lagret havererar. För lite och lagerspelet blir så stort att lagret väsnas eller i värsta fall havererar. När man spänner pinjongmuttern kläms hylsan ihop och de båda lagren tvingas närmare varandra – lagerspelet minskar.
17. Det här har jag längtat efter! Pinjongaxeln har sin bricka på plats, det nya lagret och en ny presshylsa. Presshylsor kan inte återanvändas med mindre än att man bygger på dem med shims. Jag stoppar in axeln och trär på det främre lagret.
18. Jag använder sedan hydraulpressen för att pressa det främre lagret på axeln. Under pinjongdrevet har jag lagt en träkloss som mothåll. När spelet i lagret just precis försvinner slutar jag pressa.
19. Nu sitter pinjongaxeln i huset, men lagerspelet är fortfarande för stort. Att pressa ihop hylsan så lagret får förspänning gör man genom att dra åt muttern. Gängorna måste vara helt oskadade och smorda med gängpasta. Jag tar ett djupt andetag …
20. … och sedan försvinner tre timmar av mitt liv i en dimma av blodseder, kroppsvätskor, pulserande tinningar och en nästan avslagen framtand. För att pressa samman hylsan krävs ett herkulesmoment på muttern. För att inte pinjongaxeln ska rotera när man drar åt krävs ett mothåll. Så här såg mitt mothåll version 3.2 ut när jobbet var klart.
21. Men hur mycket förspänning är lagom? Med en momentnyckel (utan klickfunktion) snurrar man runt pinjongaxeln i en mjuk rörelse. Visar nyckeln samma värde som det i verkstadsmanualen har man hittat rätt. Om inte – montera mothållet och glöm inte att dricka mycket vatten.
22. Med pinjongen på plats kan jag montera tillbaka kronhjulet. Lagren såg fina ut så jag återanvänder dem. Det här var mycket prydligt uppmärkt när jag tog isär, så jag börjar med att montera tillbaka som det satt.
23. Med överfallen på plats skruvar jag fast de gängade gavlarna. Att ändra lagerspel, eller flytta kronhjulet in – eller ut från pinjongen är sedan inte svårare än att skruva på gavlarna. Jag vrider till körnslagen stämmer.
24. Jag drar åt överfallen till moment. Det känns lite stort det här. När bakaxeln låste sig trodde jag att vi stod inför en 10 000-kronors post i balansräkningen. Nu ser det ut som att vi klarat oss med delar för en dryg tusenlapp och två dagars ganska intensivt jobb.
25. Jag kontrollerar det nödvändiga glappet mellan kronhjul och pinjong, det som verkstadsmanualen kallar ”backlash”. När man vrider kronhjulet fram och tillbaka hörs ett tydligt litet klonk. Storleken på klonket är exakt enligt specifikationen i manualen – topp!
26. Jag vill gärna veta hur pinjongen möter kronhjulet. Jag målar kronhjulet med vanlig gängpasta, sedan vrider jag runt pinjongen samtidigt som jag gör vad jag kan för att bromsa kronhjulet med en fast nyckel om en av skruvskallarna.
27. Oj, för att bedöma det här behövs erfarenhet som jag inte har. Jämför man med manualen ser det ut som att pinjongen jobbar lite för mycket längst ut på spetsen. Jag flyttar kronhjulet hårfint längre in mot pinjongen, kontrollerar återigen backlash och provar på nytt.
28. Jag justerar flera gånger. Det är klurigt det här, och då har jag bara bytt pinjonglager. Hade jag också bytt kronhjulets lager hade jag behövt mäta ännu mer. Till slut blir jag nöjd – och upptäcker att körnslagsmarkeringarna faktiskt hittat tillbaka på samma plats som där jag började. Nej, på med locket nu!
29. Det känns som att hälla upp en flaska svindyr champagne. Men det är helt vanlig 80w90. Skål – nu är det bara att montera tillbaka allt!
Slutstressat!
Att laga slutväxeln var inte den viktigaste lärdomen.
Ansvaret är mitt och hur jag än vänder och vrider på saken så kan det inte vara någon annans. När vi i förra numret av Klassiker hoppade in i vår projekt-Lotus och riktade nosen mot besiktningsstationen – fanns ingen olja i slutväxeln. Efter två kilometer skar den. Bakhjulen låste och vi sladdade över motorvägen. Det slutade väl, utan skador på bil eller passagerare, men det kunde ha gått mycket värre.
När man reparerar en bil har man ett enormt ansvar. Inte bara för sin egen säkerhet, men också för alla människor som befinner sig i bilens närhet.
Kanske glömmer man det lite för lätt. Bilarna Klassiker gärna skriver om är ju sällan särskilt aggressiva i sin karaktär. Vi ger dem till och med namn ibland, som Lotusen Lottie. Vem kunde ana att umgänge med någon som heter Lottie under fel omständigheter kan vara farligt?
Sverige är generöst mot oss bilentusiaster. Vi har full rätt att själv reparera bromsar. Vi får byta hjul, styrleder, bränsleledningar – eller utföra vilka andra potentiellt livsfarliga jobb som helst på våra bilar. I många andra vrår av vårt samhälle vore motsvarande otänkbart. Vi får inte koppla ström på toa till exempel – eller spika upp en egen balkong på fjärde etage. Att själva få meka är en självklarhet men lika mycket ett förtroende och det måste vårdas väl. Och det gör vi bilentusiaster i allmänhet, det händer nästan aldrig någonting.
Men nu kunde det ha gjort det. Man kan argumentera för att slutväxeln nog skulle ha fyllts med olja för länge sedan, av någon annan. Men det är fel. Ansvaret för att bilen var säker var mitt. Att hävda andras dumhet hindrar mig dessutom från att ta del av det enda positiva som den här voltan för med sig – lärdomen.
Lärdomen jag tar med mig blir att man inte ska meka under stress. Det kan sluta långt värre än med en havererad slutväxel.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.