Den industriella revolutionens framfart drevs av ångkraft, och det var Delaunay Belleville i St Denis som byggde ångpannorna och turbinerna. Dom gjorde maskinerna till de nya snabba ångfartygen som färdades runt jordklotet snabbare än segelfartygen och det var dom som byggde lokomotiven till de nya järnvägarna. Det var i denna fabrik som bland annat Georges Bouton, Louis Renault och flera andra kända namn inom den tidiga automobilindustrin började som lärlingar.
Så det var ett naturligt steg att Delaunay-Bellville så småningom gav sig in i den spirande bilindustrin vid 1900-talets början, och med allt det tekniska kunnande man hade så var det välbyggda och prominenta vagnar man kunde presentera 1904. Som chefsingenjör hade man rekryterat ingen mindre än Marius Barbarou från Benz. De stora Delaunaybilarna hade en särpräglad runt front, som symboliserade fronten till ett lokomotiv. En speciell finess som deras motorer var först med, trycksmörjning till vevaxeln, ett patent man redan hade och använde på sina ångmaskiner.
Motorerna var stora och välbalanserade, först på fyra cylindrar och lite senare en sexa på ända upp till 12 liters volym. Det var mycket dyra och välbyggda bilar som i sin tid ansågs vara de absolut finaste som byggdes. Kunderna tillhörde dåtidens toppskikt av Europas aristokrati och monarker. En av stamkunderna kom att bli den ryska Tsaren och hans krets av den ryska högborna adeln.
Men efter första världskriget började det gå utför, Barbarou lämnade firman, och en stor del av Delaunays forna kundkrets existerade helt enkelt inte längre. Aristokratin var decimerad, kartorna såväl geografiska som socionomiska hade ritats om. Delaunay-Belleville fann sig degraderas längre ner på prestigeskalan. De stora motorerna kom att finnas kvar i utbudet fram mot slutet av 20-talet jämsides med mindre fyrcylindriga men produktionen krympte gradvis. Runt 1930 byggde man ganska slätstrukna standardbilar med inköpta motorer från Continental. Produktionen verkar varit närmast minimal och kräftgången fortsatte även med den nya modellen R16 som kom 1936. Detta var en ganska ogenerad kopia på Mercedes 230, och därmed hade det anrika Delaunay förlorat sitt sista uns individualitet.
Andra Världskriget innebar dödsstöten för många stora tillverkare på kontinenten, några försökte resa sig ur askan däribland Delaunay, som moderniserade den nu ålderstiga R16 med modernare front och visades upp 1946. Den fann få köpare och fabriken köptes upp av en Raoul Pegulu, markis av Rovin, som istället kom att tillverka sin egen minibil där, kallad Rovin. Dock skall något dussin R16 satts ihop fram till 1949 parallellt med den lilla Rovin. Den sistnämnda blev inte heller någon större framgång, och troligen lämnade de sista fordonen den anrika fabriken i St Denis runt 1953.
öppen Delanau-Bellville 1909 med karakteristiskt rund huv och kylare.
Gigantisk och påkostad limousine med karosseri från Rotschild 1911. Bilar av det här slaget kunde på den här tiden kosta lika mycket som ett gods.
Delaunay-Belleville från 1924, den runda kylaren hängde med ännu. De ville karosseri från Gaborit.
Mer diminutiv tedde sig modell S6, här från 1928.
Det verkar inte existera några bilder på ursprungliga förkrigsmodellen R16 som kom 1936, troligen byggdes väldigt få. Med facelift 1946 såg den ut så här och något dussin lär ha byggts.
Mikrobilen Rovin som byggdes de sista åren i Delaunay-Bellevilles frabrik.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.