Saabmuseet skingras?

Saabmuseet bjuds ut till försäljning. Högst upp på konkursförvaltarens lista läser jag: ”Den första Saaben, Ursaab, prototyp byggd i Linköping 1946-47, körbar, delvis renoverad …”

Det är som att köra ett knivblad längs hela min ryggrad.

Efter Saabs nedläggning nummer två undrar man: hade det gått att undvika? Museet har sedan den blygsamma starten (under en bensinmack) vuxit och verkat under små omständigheter. Bilar har ställts undan mer eller mindre planerat, men i likhet med alla andra museer har det handlat om människors drift att spara något som överlever en själv.

Betydligt längre ner på konkursförvaltarens lista hittar jag mitt eget namn. Det står i samband med den Saab 9000 turbo 16 provbil som blev 60-årsgåva till VD:n Sten Wennlo och som Klassiker hade det blandade nöjet att köpa, äga, snabbrenovera och sedan för självkostnadspris överlåta till Saabs bilmuseum. Det var den naturligaste av instinkter. Var skulle världens äldsta existerande Saab 9000 annars stå, om inte i sin egen trygga hemmahamn?

Jag har sprungit på Saabmuseet som barn i huset. Alltid känt mig välkommen, omfamnad, uppspelt, på gränsen till okontaktbar. Jag har regelbundet återvänt hit sedan den dag då jag för 26 år sedan för första gången letade mig fram till dåvarande museichefen Pelle Rudhs krypin under den där bensinmacken.

Av ren självbevarelsedrift har jag genom åren tvingats suga in upplevelsen i små, små doser. En bil i taget. Det säger sig självt: ett helt museum fyllt av klassiska Saabar är något som vida övergår ens känslomässiga upptagningsförmåga. Jag mår fysiskt illa bara av att stå lite för nära Ursaaben. Det var inget annat än ett gudomligt ingripande den gången då bilen gick sönder bara minuter innan det äntligen var dags för provkörning.
Jag hade med säkerhet kräkts ner hela instrumentpanelen.

Syndromet ska tas på allvar och det kan liknas vid de depressionsliknande tillstånd som Florens konstskatter kan utlösa hos den lidelsefulla besökaren.

Det kan också kallas Saabandan.

Den där förbannade Saabandan.

Lika mycket som den rinner i mitt blodomlopp, lika mycket börjar jag i denna sena stund misströsta och tro att det är just den där andan, som jag har glädjen att dela med så många andra, inte minst medarbetarna på museet, nu har satt krokben för verksamhetens fortlevnad.

Inga museer kan garantera någonting. Men museer till idé och konstruktion syftar till att överbrygga tid och generationer. Att vara något bestående.

Inget av detta kan läggas på ett museum ägt av ett företag, allra minst när det handlar om ett företag som kippat efter andan i många år. I goda tider har Saabmuseets verksamhet rullat på alldeles förträffligt. I dåliga tider har man uträttat mirakelsaker, bara i lite mindre skala. Man har genererat en aldrig sinande ström av denna impregnerande juice kallad Saabanda, i medarbetare, besökare och inte minst hos spekulanter.

Men någonstans i den där raka, okonstlade västgötska Saabandan finns också ett förrädiskt drag av ”att det ordnar sig”. En aningslöshet?

Museet borde för länge sedan ha lagts i en stiftelse, med en öppen dörr till moderbolaget. Det är det normala bland biltillverkare som vill måna om sin historia.

Att Innovatum och kommunen så här i hängsnarans skugga antyder att man har någon slags framtid att erbjuda skyler inte det faktum att en hel värld nu getts en sällsynt köttig säljlista att hugga in på. Konkursförvaltaren har sin dagordning klar och vem kan sätta sig till doms över någon annan som plötsligt får magisk möjlighet att förverkliga sin personliga Saabdröm, Ursaab eller rubb och stubb?

Det finns ingen kaffebryggare på denna jord jag hellre hänger vid än den hyggligt rengjorda saken som står på diskbänken allra längst bort från all corporate bullshit som ramar in den tjusiga entrén.
Nu senast vankade Erik Carlsson in och jag höll på att svimma.

Men det handlar om större saker än mina privilegierade kaffevanor. Det handlar om omistliga immateriella värden som går förlorade i samma ögonblick som samlingen skingras utan kontroll. Om så sker försvinner en unik möjlighet att utveckla ett nytt Saabmuseum, bortom plikten att sälja en ny årsmodell. Ett angeläget museum med ökad bredd och djup. Ett museum som inte bara radar upp produkter gjorda av en liten, konstig biltillverkare, utan också berättar historien om ett litet, konstigt land.

En mötesplats för allmänhet, forskare, studenter, där industrihistoria på ett svindlande sätt möter det bästa och mest bakvända av designhistoria. Jag är övertygat om att det skulle vara möjligt att driva ett sådant museum på sunda ekonomiska grunder, med plats för kulturhistoria, teknik och galenskap.

På kort sikt behöver Trollhättan tröst. Där har ett museum en nyckelroll. På kort sikt behöver också vittnesmål och en och annan pärm räddas undan förgängelsen. Men i det långa perspektivet måste Saabmuseet bidra med inspiration och framtidsgnista. Om det sedan är vrålet av dubbelmotoriserad Saab 93 eller den för evigt skeva handsfackluckan i Wennlos 9000 som ska kicka igång de goda idéerna kan ingen veta just nu.

Hopp är ett ord som slitits ut i Saabaffärens vindlingar. Men hopp verkar vara det enda som återstår.
Hopp och kanske lite Saabanda.
 

Claes Johansson, Klassiker