En på alla sätt mycket annorlunda bil, på den här tiden var det ganska jämnt skägg mellan förbränningsmotorn, ångmotorn och eldrivna bilar tills den förstnämda konkurrerade ut dom andra och hade dessutom en större utvecklingspotential. Men ångdrift är inte att förakta, det är enorma krafter som sätts igång i en sådan här maskin.
Ånga, vaporisation av flytande medium, expanderar enligt naturens grundlagar och ger ett enormt tryck, här blir svårt att tala om hästkrafter men i själva motorn som består av två dubbelverkande kolvar ges ett kolvtryck på runt 7 ton! Detta gav den hästdroskeliknande bilen ganska oanade fartresurser. För den som vågade, eller hittade en någorlunda slät väg så kunde denna skapelse faktiskt komma upp i runt 120km/h! en svindlande fart 1906. Detta år var det även en Stanley som slog hastighetsrekord på Ormond beach, det första fordon i världen över 200km/h.
Stanleys var välbyggda bilar med många av sina rörliga delar och axlar lagrade i kullager, som bidrog till drifsäkerhet och en behagligare gång än många andra fordon då. Bilarna var ännu väldigt högbyggda, och dyra. En sådan här runabout med extrasäte kostade runt 850 dollar, vilket blir över 200 tusen kronor i dagens penningvärde. Stanleys produktion låg på ett par hundra bilar om året vid den här tiden, en ganska bra siffra i början av 1900-talet.
Så hur fungerar den då? Principen är ganska enkel, men ärligt talat har jag inte den blekaste hur man får igång en sådan här. Jag hittade totalt nitton kranar och vred, och tre mätare med olika skalor men som inte talar om vad dom mäter... Efter ett par timmars inspektion hittades något som verkar vara bromsen... Med fordon som detta med över 100 år på nacken är det ju så att mycket kunskap om deras hanterande har helt enkelt gått förlorad, det är idag ganska få entusiaster som egentligen kan starta och operera en ångbil som denna på ett korrekt och säkert sätt. Men det skall enligt som som kan det vara en mycket spektakulär upplevelse att framföra en Stanley på fullt tryck.
Även om den ser ut som om allting sitter i "rätt" ordning för en bil så gör det egentligen inte det. Under "huven" sitter brännaren, den använder fotogen som bränsle, som kommer från den vackra koppartanken vid fotsteget. Men det fina med ångmaskiner är att dom kan bränna vad som helst, från vanlig råolja, bensin, margarin, kol, koks med mera, multi-fuel är alltså inget nytt.
"Motorn" sitter inkapslad i den vackra mässingscylindern undertill, här skall finnas en tvåcylidrig maskin gömd. Stag och rör, med mera kranar löper in i den. Hela paketet är dessutom vackert integrerad i bakaxeln, växellåda finns inte, tror jag...
Instrumenteringen är enkel, eller inte, mer kranar, och tre mätare, som har olika skalor men ingen märkning vad dom mäter.. nedanför dom finns även ett siktglas som leder in till en mystisk kammare i motorummet... Vattentanken sitter under sätet och "bränslemätaren" är helt enkelt ett kapillärrör på utsidan. Framtill under brännaren finns ännu mer kranar och justeringsvred, som gör... tja vadå....
Dessa bilar har inget elsystem, belysning sker med fotogenlampor, och nån tändning behövs ju inte. Det kan vara en fördel på ett sätt, men också en detalj som bidrog till ångbilens fall. Nackdelen var att det var en omständig procedur att starta och värma upp maskinen, nåt som tog minst 20 minuter. 1912 införde Cadillac elstart på bilar och gjorde startveven överflödig. I takt med att allt blev snabbare och smidigare förlorade ångbilen stort i det stora loppet mot framtiden.
Stanley kom dock att hålla fast vid sitt ångkoncept ända in till 1920-talet, då dom tillsammans med Doble var ensamma om detta, produktionen var dock ytterst modest under den senare delen av deras era. Stanley byggdes i enstaka exemplar de sista åren fram till 1927. Doble hade startats 1917 med intentionen att bli massproducent av en ny generations ångbilar, en nyutvecklad och förfinad brännare gjorde Doblen startklar på ungefär halvannan minut, men det byggdes troligen inte mer än 45 bilar fram till 1931.
Stanelys rekord
1906 satsade man på hastighetsrekord, och på Ormond Beach i Florida skrev man in sig i rekordböckerna för alltid. Fred Marriott körde den cigarrformade rekordbilen över 127mph, 203km/h, det första fordonet över 200-vallen. Maskinen hade ännu högre potential, och man insåg att otroliga 200mph låg teoretiskt inom räckhåll.
1907 försökte man igen, bilen uppskattas nått runt 240km/h innan katastrofen var ett faktum. Aerodynamik var ett okänt kapitel vid den här tiden och bilen lyfte helt enkelt, med en våldsam krash som följd. Fred Marriott överlevde mirakulöst, men några mer rekordkörningar gjorde han inte. Det gjorde ingen annan heller förresten, inte med ångbil.
Inte förrän i augusti 2009 då Charles Burnett III slog det över 100 år gamla rekordet för ångbilar med genomsnittsfarten 139mph. Dagen efter slog hans kollega Don Wales till med 148mph. Till detta försök hade man utvecklat en extrem rekordmaskin, en mycket avancerad konstruktion byggd på den senaste forskningen av modern turbin och ångkraftteknologi. Trots det nåddes bara 148mph, 236km/h, alltså en hastighet som ändå understeg Freds uppskattade fart vid den våldsamma krashen 1907.
med sitt tonneautak monterat blir Stanleyn hög som en turistbuss. 120 blås med den här låter mycket spännande.
kranar, siktglas, mätare, men vad gör vad?
Myckert vackert att titta på, men vad är det vi tittar på egentligen?
Instrumentbelysning 1906! en vacker fotogenlampa monterad på rattstången.
I fronten, mer kranar och vred...
under huven sitter brännaren som är enligt bunsen-princip.
Bakom brännaren, ett imponernade stycke rörmokeri, och en kran till!
Baktill, integrerad med bakaxeln sitter motorn inkapslad i en vacker mässingscylinder. Kraftöverföringen sker med en slags kedjedifferential.
Fred Marriott med Stanleys rekordbil på Ormond beach 1906.
Vraket efter den våldsamma krashen på Ormond 1907.
Mer från Klassiker
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.