Barnsjukhuset

Jag kände mig lite hängig och kissade blod, något som upprörde mina föräldrar som tillkallade ambulans. Jag minns att det var en Volvo av modell "Sugga" med en bakdörr.

När jag bars ut på bår hade kvarterets ungar samlats för att beskåda sjuktransporten, jag minns även att min farmor var närvarande och grät när jag lastades in i ambulansen. Resan gick till barnsjukhuset Samariten på Söder där det konstaterades att jag hade drabbats av njurinflammation och äggvita, något som tydligen var allvarligt. Vistelsen på sjukhuset blev nio månader lång.

Första dagarna fick jag tillbringa i någon sorts isoleringscell på bottenvåningen, sängplatserna var skilda av en stor glasvägg, något som jag tydligen inte gillade, ty av någon anledning lyckades jag av misstag krossa glasväggen med stor förödelse till följd. En elak sjuksyster modell äldre vid namn Runa läste lusen av mig och sa att är man sjuk måste man ligga still.

Jag blev förflyttad till våning tre som saknade glasindelningar och nu kunde jag göra mig hemmastadd. Den enda klädseln man fick var en nattskjorta som räckte ända ner till golvet, något som inte var så bra då jag vid den tiden även var sömngångare. En natt hade jag sovandes promenerat till en annan avdelning och bryskt blivit väckt när jag snubblade på den långa nattskjortan.

Det var bra utsikt från den övre våningen och jag kunde därifrån se när syster Runa parkerade sin svarta folkvagn med någon typ av dåtidens toppbox på taket, en några decimeter hög trälåda. Tittade jag ut genom fönstret mot Zinkensdamms IP kunde jag på Ringvägen för första gången se en av SS Metropolbussar, den modell som jag några år tidigare sett trafikera linje 75 mellan Skanstull och Gubbängen, fast då grönlackerad och av märket Mack och bara på prov.

Något annat som också var på prov fick alla barn bevittna, det var något som kallades Television och i ett rum på nedre våningen trängde vi ihop oss för att bevittna en provsändning, vad programmet för dagen innehöll vet jag inte, ty det var nog inget barnprogram typ Andy Pandy. Så småningom blev det jul och när man ligger på sjukhus får man mycket sympatier och mycket julklappar. Jag minns att jag fick en fin Dinky Toy-buss för hästtransport. Den var mörkröd och hade text på sidan. Jag fick en kasperdocka av schimpansmodell, jag fick ett antal serietidningar med Blondie men de var på engelska och det språket var för mig helt obegripligt.

Jag fick även en burk med papperslim och det är vad jag minns. Jag minns även att den damen som lånade ut böcker och leksaker på sjukhuset bar en blå städrock och var väldigt snäll. Min skolklass hade fått i uppgift att skriva brev till mig något som var väldigt trevligt.  Det som inte var så trevligt var de övergrepp som jag på nära håll tvingades att bevittna. Det var äldre intagna barn i femtonårsåldern som stod för övergreppen mot de yngre, något som jag aldrig berättade för någon. Efter nio månaders fångenskap blev jag frisläppt, nu hade jag fyllt tio bast.