Blyg speaker

Min ordinarie jobbarkompis busschauffören Svenne Daleryd har blivit sjuk varvid en extrachaufför sätts in för att samarbeta med mig. Den nya chaffisen hade dålig koll på vad hållplatserna hette något som han borde ha övat på och nu blev jag tillfrågad om jag i egenskap av allvetare inom hållplatskännedom ville tränga mig in bakom honom för att genom högtaleriet utropa hållplaternas namn.

Jag accepterade om än motvilligt. Det kändes ju läskigt att inför en fullsatt buss vara speaker när man nyss fyllt sjutton och var ganska blyg. Till en början funkade allt till belåtenhet, trodde jag, men plötsligt hör jag en dam bak i vagnen vråla: ”VI HÖR INTE VAD NI SÄGER!” Den elaka kärringen kände jag igen direkt, hon åkte varje dag och behövde inte höra vad jag sa. Till sanningen kan nämnas att jag kanske talade för tyst, mest för att passagerarna inte skulle känna igen min röst och tro att det var chaffisen som mumlade hållplatsnamn.

Jag gav fan i att ropa några fler hållplatsnamn och tro mig eller ej, alla passagerarna klev av och vid ändhållplatsen var bussen tom.

Året därpå hade jag fullt arton och vid den åldern fick man jobba vid SS, Stockholms Spårvägar. Första tiden var jag "kondis" på 53:ans buss som var en Hägglundsbuss med Scanias raka åttacylindriga motor och stor plattform i bak, från konduktörsplatsen kunde ett antal dörrar regleras. Tyvärr saknades något viktigt nämligen högtalaranläggning, konduktörn var skyldig att utropa hållplatserna.

Jag hade ju tidigare erfarenhet av utropning så för mig var det numera en baggis att med gäll stämma ropa ut: ”SLUSSEN, VAR VÄNLIG FORTSÄTT FRAMÅT I VAGNEN!”. Det var inga konstigheter, alla kolleger gjorde som jag.

Chaffören på bilden är Svenne innan han blev tillfälligt sjuk, konduktören är jag, när jag blivit tuffare och med hög röst vågade konversera med passagerarna