Galten

...men det hade jag inget emot, jag tyckte synd om den gamla bilen och körde därför ganska varsamt.

Jag minns en jobbig resa till och från Sundsvall. Det var vinter och snöblandat regn, plötsligt mitt i natten lägger de luftstyrda torkarna av, de går bara åt ett håll men vägrar att vända och torka rutan på tillbakavägen. Vad göra? Jo, man knyter ett snöre kring torkararmen och när det är dags för torkaren att vända tillbaka drar man bara i snöret.

 

Till Sundsvall gick alltid två bilar samtidigt och min kollega var oftast Sune Karlsson som rattade den andra bilen. Några mil innan Sundsvall vid Nolby skulle den ena bilen lämnas, ty där bodde de två billotsar som skulle lossa och lasta bilarna under följande dag. Den andra bilen lämnade vi strax innan Sundsvall där vi hyrde en mindre lägenhet.

 

Följande dag var det åtskilliga minusgrader och vid resan mot Stockholm åker vi i Sunes bil till Nolby är jag skall fortsätta med "Galten". Klockan är 19 och jag märker direkt att jag inte har tillräckligt med luft i bromssystemet, bromsarna släpper inte. Sune och jag försöker att få upp trycket i det frusna bromssystemet genom att hälla metanol i slangarna mellan bil och släp. Efter nån kvarts tomgångskörning  på högt varv släpper bromsarna, nu har jag fått upp fyra och ett halvt kilos bromstryck men mer blev det aldrig, precis tillrckligt för att bromsarna ska släppa.

 

Vi bestämmer oss för att köra till Scania-Bilar i Ulvsunda en resa på ca 35 mil och bromsa var inte att tänka på, då skulle trycket minska och bromsarna låsas med stillestånd till följd. Sune tog täten och jag höll mig femti meter bakom. Genom komradion hör jag Sune dirigera mig genom diverse städer: ”kusten är klar, det kommer inga bilar, skit i rödlyset.” Vi kom fram till Scaniabilar i Ulvsunda och inte en enda gång nötte jag på bromsbanden.

På bilden syns Galten som här har fått sin nya nummerskylt men vi känner honom bäst som A18212. Det nya numret BPW3 02 hade han inte så mycket glädje av, det var dags för skroten.