… så långt att åka, tänkte jag att jag i alla fall skulle titta på ”lågmilaren”. Den måste ha gått minst 15 000 mil tänkte jag. Är den skaplig så prutar jag.
Bilen fanns i Järfälla och jag ser direkt att det är en California, den ovanliga modellen med svart ratt och gul/svart klädsel. Mätaren står på 4 900 mil vilket måste bli 14 900 när som jag tror mätare slagit över en gång.
”Man kan inte se att bilen är omlackad”, antydde jag och fick till svar att det är inte konstigt för den är inte omlackad. Säljarens morfar som hade varit väldigt rädd om bilen. Tog aldrig ut den vid dåligt väder och körde aldrig på grusväg. Bilen hade bara körts 4 900 mil och köptes ny 1957 trots att man då kunde få den nyare Volvon med den nya B16 motorn som var 9 hästar starkare. Morfar ville ha den beprövade 51-hästarn.
Jag köpte den superfina PV:n. Samma höst åkte jag Motorhistoriska Sällskapets nattorientering, något som inte kändes helt rätt med den fina Volvon. Ösregn och grusväg var inte vår melodi men så blev det. Mellan två kontroller ser jag plötsligt två ögon som lyser mot mig i nattmörkret, det var en tidigare bil som hade åkt ifrån sin tax vid en kontroll. Jag stannar och plockar upp den dyngsura liftaren för att gasa på till nästa kontroll där Bjarne Skarp i sin -55:a Bubbla är på väg att åka vidare.
Jag kör in framför Bjarne, blockerar vägen och frågar ”Saknar du något?” Svaret blev. ”Det tror jag inte”. När Bjarne fick se sin hund blev han väldigt skakad men tacksam att han fick tillbaka människans bästa vän.
Jag bestämde mig att Volvon skulle få ett lugnare liv utan rallyn och satte ut en annons i Bilsport. En spekulant hörde av sig, det var Göte från Smedjebacken, en bilhandlare som samlade på intressanta bilar.
För något år sedan såg jag i Vi Bilägare ett reportage om bilen som nu hade gått mindre än hundra mil de senaste 25 åren!
Mer från Klassiker
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.