Packard blev Triumph som skar

... blev bilen kvar hos Handenpolisen och fick hämtas av någon bekant med gällande körkort. Vilken tur att jag jobbade som busskonduktör just i Handengaraget.

Utan svårigheter lyckades jag övertala en busschaufför som gick under namnet "Masen". Han körde bilen den kilometer som det var mellan polisstationen och bussgaraget. Nu blev bilen stående några dagar på personalparkeringen vid bussgaraget. Nya vänner dök ånyo upp i form av diverse busskonduktörer. En kille vars namn jag icke vet undrade om han kunde få låna bilen en kväll när han ville glänsa för sin nya tjej. Som gentjänst skulle bilen köras hem till mig intill Johanneshovs isstadion.

Nu blev det inte så, ty den nya vännen hade kört av vägen och nu fanns bilen hos en annan busskollega som bodde i en risig villa i Norrby några kilometer söder om Handen. Den nya kompisen visade sig inte vara min kompis längre. Nu fick jag själv åka kommunalt till Norrby för att hämta Packarden. Bilen hade klarat sig utan bucklor men avgasröret hade slitits sönder varvid höga ljud uppstod.

Nu var det kväll och mörkt ute och jag körde hem bilen utan att trampa för mycket på gasen, bäst att smyga så man inte träffar Handenpolisen igen, nu var ju bilen känd... När jag kom hem utan vidare missöden ställdes bilen åter på den parkering där jag såg den första gången. Några dagar gick och ytterligare en ny bästa kompis dök upp. Han hette Lennart Björkman och jobbade också som konduktör, dock bara på helger. Rykten hade gått att jag kanske ville sälja bilen som nu hade fler defekter än när jag köpte den.

Lennart erbjöd inga pengar men han hade en motorcykel från 1948, en Triumph 500cc som var ganska rostig, men som gick bra. Vi skulle byta jämnt och nya skärmar i rostfritt skulle medfölja då originalskärmarna var både buckliga och rostiga. Fordonen bytte ägare och redan nästa dag hade Trajjan skurit, vid Gålö, varvid en lång promenad mot hemmet inleddes. De nya skärmarna fick jag aldrig och jag tror inte att det fanns några. Beträffande Packarden så såg jag den i Hägersten 1962 då ägd av den siste ägaren Tommy Ahlin. Den 10 juni 1966 skrotanmäldes den.