Portvaktens hushållskassa

En bilförsäljare som tillhandahöll diverse sämre bilar belägrade en gammal rivningskåk och lät hugade köpare provköra bilarna på sandplanen, något körkort efterfrågades sällan, vilket innebar att diverse skolungar testade bilarna. På kvällarna syntes ofta övningkörande privatbilar.

Den här dagen jag nu ska berätta om var vi ett mindre gäng som spelade fotboll på grusplanen, det var Berndte Persson, Anders Hjelm, Hasse Stergel och jag. Det är sommaren 1955 och det är ganska glest mellan bilarna på Nynäsvägen. Ett lågt gunnebostängsel avdelade norra och södra körbanorna. Plötsligt ser vi någon komma springande mot oss och tar gunnebostängslet i ett elegant hopp, i handen har han något som han viftar med. Det är porvaktens son Tompa som knyckt sin morsas matpengar, en hundralapp.

Jag som var elva och ett halvt år gammal och inte hade någon veckopeng var med på noterna, va kul man kan ha med en hundralapp, även Berndte tyckte att vi skulle sätta sprätt på de nyinskaffade pengarna. Hasse och Anders som var något äldre och därmed klokare tyckte att Tompa skulle gå och lämna tillbaka pengarna. Vi var nu tre mot två och medan Hasse och Anders begav sig hem så stod vi och dividerade om vem av oss som skulle gå in i slakthusboden för att växla den stora sedeln, ty vi skulle åka tunnelbana till staden och hos Stockholms Spårvägar växlades högst tio kronor.

Jag åtog mig uppdraget, sedan bar det av. Redan vid Medborgarplatsen klev vi av, någon av oss hade kommit på att vi kanske måste beväpna oss och intill T-banestationen låg sportaffären "John-Pelle" där vi kunde inhandla varsin ollonpistol inklusive ammunition i form av ollonskott, sedan gick vi snett över gatan till biografen Victoria som visade Hasse Ekmans "Gula Divisionen". Vi såg filmen och när vi kom ut från biografen hade kvällsmörkret infunnit sig, men vi hade ingen tanke på att ta oss hemåt. Det fanns ju fortfarande pengar kvar. Mitt emot biografen på Åsögatan låg det ett kondis som vi besökte och inmundigade varsin bakelse och saft. När vi framåt sena kvällen närmar oss hemmet möts vi av oroliga föräldrar som ännu inte upptäckt att någon var en hundring kort.

Vi borde ha fått varsitt ordentligt kok stryk, hur det gick för Tompa och Berndte vet jag inte, men jag klarade mig och vi fick mycket för pengarna.