Det är sommaren 1962 och jag är spårvagnskonduktör vid SS, alltså Stockholms Spårvägar icke att blanda ihop med Hitlers gubbar.
Tidigare var jag busskonduktör vid Södertörnsbussarna och där hade jag fixat jobb till min granne och klasskompis Berndt Persson.
En biljettång med ett tråkigt klipp i form av ett litet runt hål var det som användes inom SS, på spårvagnar och bussar i innerstaden. Berndte som nu var busskonduktör hade en biljettång som klippte stjärnor i biljetterna, något som i mina ögon verkade vara mycket tuffare. Berndte och jag bytte tänger och idén kom inte oväntat från mig. Jag var den aktuella dagen konduktör på spårvagnslinje sju, som redan på den tiden trafikerade Djurgården.
Glad i hågen klippte jag tuffa stjärnor i passagerarnas biljetter och det var förmodligen bara jag som tyckte att det var tufft. Nu visade det sig att det var alltför tufft, det var nämligen förbjudet att klippa annat än små runda hål när man var kondis på sjuan, vid ändstationen på Djurgården ser jag plötsligt att det kommer ett polisbilsliknande fordon med dåtidenes blåljus i vackert rött och påslagna sirener. Det var vad vi kallade spårvägspolisen som kom farande i sin svarta Volvo Amazon.
Nu gick det upp för mig att det var mitt fel att det blivit sån uppståndelse. Jag togs till förhör för att reda ut varifrån den olagliga biljettången kom. Jag sade som det var, men det gick inte hem hos Gestapo och även Berndte fick förklara sig varför han hade bytt till sig en så mesig biljettång. Vi bytte tillbaka våra arbetsverktyg och allt blev frid och fröjd igen
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.