På 1950-talet tillverkade Rover Company Ltd två modellserier som var varandras fullständiga motsatser. Land-Rover som lanserats 1948 och som i mitten av 1950-talet stod för två tredjedelar av årsproduktionen var ett stenhårt arbetsredskap som med god vilja gick att förflytta sig i även på vägen, Rover P4 var en komfortabel, tyst och ombonad lyxbil för den som vill ha något extra men som ansåg att en Jaguar var lite för vulgär.
Hösten 1958 och givetvis med officiell premiär på London Motor Show, lanserades en tredje modell. Rover 3-Litre var större, modernare och ännu bekvämare än P4 men skulle inte ersätta den.
Rovern med internkod P5 var företagets första bil med självbärande kaross. Drivlinan var dock monterad i en halvram fäst i karossen med sex gummiupphängningar, en av flera åtgärder för att svara upp till Roverkundens krav på vibrationsfri stillhet.
Den blev populär som regeringsbil, så till den grad att ett antal exemplar köptes in och ställdes undan för framtida bruk
Den raka sexan på tre liter var en utveckling av de maskiner som satt i P4, nu försedd med en sjulagrad vevaxel. Motorn hade insugsventilerna i topplocket medan avgasventilerna satt i blocket. ”Halvtoppen” kom till som en kostnadseffektiv övergång från sidventilsmotor hos bland andra Willys men Rover utvecklade idén på 1940-talet och prioriterade bättre förbränning snarare än kostnadsvinster. Förbränningsrummen kunde göras nästan helt hemisfäriska med tändstiften nära mitten vilket gjorde att motorn klarade lågoktanig bensin bättre. Därför fanns halvtoppen kvar i vissa Land-Rover ända till 1980-talet.
Rover 3-Litre fick mycket beröm för det som Rover satsat på; komfort, stabilt väguppträdande och låg ljudnivå. Styrningen utan standardmonterad servo, den letargiska motorn som trots sin storlek endast som bäst levererade 115 hk och det faktum att det satt trumbromsar runt om gav däremot upphov till kritik. Den rymliga interiören med gott om förvaringsytor, panel i västafrikansk valnöt och ett separat instrumenthus med viktiga reglage nära ratten var liksom karossen ett verk av David Bache, designern som skulle bli Rover trogen under många decennier. Tjocka mattor och högkvalitativt läder var en självklarhet.
Parallellt med saloonmodellen utvecklade Rover en coupéversion – med fyra dörrar. Med drygt sex centimeter lägre taklinje, tunnare B-stolpar och nedvinklad vindruta skapade man nytt ett intryck. Rover 3-Litre Coupé lanserades dock inte förrän hösten 1962, samtidigt som den uppdaterade Mark II med starkare motor gjorde entré. Då hade redan skivbromsar fram blivit standard och styrningen förbättrats.
Hösten 1965 kom 3-Litre Mark III med ytterligare effekt och en ännu lyxigare interiör med ett baksäte mer utformat som två fåtöljer samt picknickbord i mittarmstödet. Mark III kom dock bara att säljas under knappt två år och i litet antal. Rover 3-Litre hade åldrats och upplevdes som stor, slö och gammaldags.
Om inte Rovers chef William Martin-Hurst hade besökt marinmotortillverkaren Mercury i Wisconsin några år tidigare hade det nu varit hög tid för pension för P5. Istället fick den tack vare den GM-konstruerade V8-motor på 3,5 liter, som Rover köpte licensrättigheterna till, ett nytt och bättre liv.
Rover 3 ½-Litre – internkod P5B – lanserades hösten 1967 och fick mycket uppmärksamhet trots att karossen nu var tio år gammal. Förvandlingen var häpnadsväckande. Motorn vägde nästan 100 kg mindre än den raka sexan och var med 160 hk betydligt starkare. Noll till hundra kunde trots att automatlåda var enda alternativet avverkas på under 11 sekunder och toppfarten tangerade 180 km/h. Första versionen av 3-Litre hade behövt över 16 sekunder på sig till 100 km/h och i bästa fall kunnat pressas upp i 150 km/h.
De yttre skillnaderna var subtila men väl valda: Kromade Rostylefälgar med svarta centrum, ett par extra dimljus i fronten och så förstås emblemet 3.5 LITRE på bakluckan. Rovern blev populär som regeringsbil, så till den grad att ett antal exemplar köptes in och ställdes undan för framtida bruk vid nedläggningen 1973. Därför var det inte så konstigt att Margaret Thatcher som nytillträdd premiärminister år 1979 kunde anlända till 10 Downing Street i en sedan sex år nedlagd bilmodell.
Även drottning Elizabeth II hade en rad Rover P5 som privatbilar. Det sista exemplaret var en mörkgrön -73:a med förstärkt skydd mot attentat. Bilen ägde hon fram till sin bortgång men den står sedan många år på British Motor Museum.
Totalt tillverkades knappt 70 000 exemplar av Rover P5 under 15 år, varav omkring 20 000 med V8.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.