Carl behövde nog besöka optikern. Vindrutan på hans Mini 1000 Pickup såg närmast fabriksny ut. Visserligen en mindre snygg och icke original blåtonad ovankant men inga stenskott och knappt en repa. Först på förarplatsen uppenbarade sig problemet, glasskivorna i den laminerade rutan verkade ha separerat från varandra. Tänk att försöka titta genom två par glasögon där något smetat ett tjockt lager vaselin mellan glasen så förstår du dilemmat.
Att hitta en vindruta till en 50 år gammal bil kan ibland vara svårt men Veterania i Söderköping hade en nytillverkad utan toning från finska Jaakko-Tuote på lager. Veterania säger att de kan få fram vindrutor till så gott som alla serieproducerade bilar som byggts efter andra världskriget.
De senaste 30 år har nästan alla tillverkare gått över till limmade vindrutor. För att demontera en sådan ruta krävs en speciell skärtråd eller vindrutekniv. Är man otålig är risken för sprickor dessutom stor. Att montera en sådan ruta kräver också speciallim, snabbt agerande och fingerfärdighet för att få installationen helt tät. På vissa äldre bilar användes butyltejp men Hundkojan har en klassisk gummilist vilket fortfarande kan göra jobbet tidsödande men är ändå enklare för nybörjaren.
Är man otålig är risken för sprickor dessutom stor.
Icke öppningsbara sidorutor kan enbart ha en gummilist. En sådan monteras i regel genom att listen först träs kring rutan och sedan läggs ett snöre eller elkabel runt listen. Vid montering trycks rutan mot karossen samtidigt som snöret försiktigt dras ut vilket får gummilisten att vika sig över karosskanten. Vissa vindrutor och bakrutor monteras på samma sätt men efteråt pressas dessutom någon form av låslist, klämlist eller dekorlist fast inuti gummilisten.
Hundkojans vindruta låses fast med en kromfärgad plastlist eller, som på Carls nyttobil, en svart gummilist. Listen har en speciell spetsig profil som passar in rutlistens spår.
Forsar det in vatten, finns det ingen mer ruta att uppbringa på norra halvklotet eller föredrar du helst arbeten som involverar slägga bör kanske ändå en professionell glasmästare kontaktas. De utmaningarna har vi inte här så nu kör vi!
Här är vad som krävs utöver rutan
Skippa skruvmejseln och välj i stället demonteringsverktyget falsben, ibland kallat fiskben, som är betydligt skonsammare mot listen. En smörkniv i plast fungerar men annars har närmaste Volvoaffären ett bra falsben med artikelnummer 9814071, ska inte kosta många tior.
Svårighetsgrad: 2/5
Med en hel del tålamod kan de flesta hemmaskruvare ge sig på en ruta med gummilist, är den däremot limmad bör en glasmästare starkt övervägas.
Material och verktyg: Vindruta, gummilist och eventuellt lås/kläm/dekorlist. Speciellt smörjmedel eller vanligt diskmedel, falsben, sugkopp, låslistverktyg och eventuellt en avdragare till torkararmarna.
1. Vindrutlisten till Hundkojan köps inte per löpmeter utan här rör det sig om en sammanvulkad detalj. På lagerhyllan har den förvarats ihoprullad och för att göra den lite mer flexibel lägger vi den i varmt vatten. Låslisten köps däremot på löpmeter och vi har många meter extra.
2. Nytillverkade gummilister kan hålla väldigt varierad passform. Vid något tillfälle har jag blivit tvungen att använda den gamla för att den nya varit smått omöjlig att montera. Med den vetskapen drar vi försiktigt ur låslisten.
3. Någon form av smörjmedel är ett måste vid montering men underlättar även när rutan ska bort. Det finns speciellt framtagna glidmedel. Diskmedel fungerar lika bra men blir snabbt rinnigt. Vi sprejar på rikligt.
4. Med låslisten bortplockad kan vi försiktigt börja trycka ut rutan inifrån. Även om vi inte ska spara den gamla rutan tar vi det försiktigt. Vi börjar i det övre hörnet och använder hela handflatorna för att fördela ut trycket.
5. Det gamla intorkade tätningsmedlet är en framtida läckagebov och det är därför viktigt att få bort alla rester. Värmepistol underlättar och rakblad i plast skadar inte lacken. Carl följer med dammsugaren för att minska behovet av inredningssanering.
6. Inte helt oväntat döljer sig en överraskning under listen. Vatten samlas i nederkant och med tiden kan det bildas en hel del rost men här har det ändå klarat sig förvånansvärt bra.
7. Punktbläster och noggrant slipande med ett roterande slipstift tar effektivt bort rosten. Efter att vi avlägsnat det synliga verkar plåten fortfarande tillräckligt tjock för att vi ska slippa svetsa.
8. Tvåkomponentsepoxi på sprayburk är en utmärkt grund på ren plåt. Carl insisterar på att vi ska använda den gamla burken med bättringsfärg. Det blir nej. Vi använder istället en tvåkomponentsfärg med den rätta kulören Antelope. Men visst är originalburken snygg!
9. Efter att det nymålade har torkat är det dags för provmontering. Vi har fått tipset att Hundkojans ganska breda rutlist först ska sättas fast på bilen och sedan ska rutan lirkas på plats. En sugkopp eller en så kallad glaslyftare underlättar när rutan ska lyftas på plats. Stadigt nu.
10. Genom att rotera rutan får vi in den i ett nedre hörn. Diskmedlet gör att den lätt glider ur sitt spår och Carl tar ett stadigt grepp medan jag långsamt viker över listen med ett falsben. Det är ett mycket tålamodskrävande arbete. När rutan till synes verkar gå in på ena sidan, åker den genast ut på andra. Kommer det här att gå?
11. Efter att ha fortsatt med samma alltmer urspårade metod utan framgång börjar vi misströsta. Men vi fortsätter och efter vad som känts som en evighet får vi faktiskt i rutan. Fortfarande går den att röra rejält i sid- och framför allt höjdled. Låslistens ändar ska möta varandra på mitten av vindrutans ovankant och vi skär till en bit med god marginal.
12. För att få i låslisten krävs ett speciellt verktyg. De dyrare har ett utbytbart huvud med olika profiler medan vårt billigare ska passa alla typer. Principen är densamma, låslisten förs in i verktygets öppning, spetsen pressas in i gummilistens skåra som utvidgas och när verktyget trycks framåt följer låslisten med.
13. Direkt ångrar Carl sitt snålande. Att få in det billigare verktygets spets in den redan monterade gummilisten är närmast omöjligt. Först efter att vi klämt ihop öppningen på verktyget något, pressat in det längsgående i gummilisten och sedan vridit den ett kvarts varv går den i.
14. Nu kvarstår det tidskrävande uppgiften att få in låslisten hela vägen runt. Försiktigt pressar jag verktyget framåt samtidigt som Carl smörjer rikligt. Marginalerna är ytterst små och vrider man eller roterar verktyget lite så glider det ur skåran direkt. Efter att ha gjort misstaget några gånger, och sedan kämpat för att få in verktyget igen, får vi in rätt teknik.
15. Äntligen sitter rutan på plats. Låslisten har fått rutan att centrera sig och den buktar inte längre ut i nederkant. Med tiden kommer låslisten att krympa därför skär vi listen något för lång och pressar ihop ändarna. Det avgörande läckageprovet avslöjar inget oroväckande. Vid små läckage kan det räcka med att använda tätningsmedel efter montering men har man otur måste rutan ut igen.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.