Bild
Nästa artikel
Våra klassiker

Volvo 240: Turn-Key!

Publicerad 1 juni 2011 (uppdaterad 24 oktober 2013)
En del köper Porsche när medelålderskrisen sätter in – andra jagar 18-årskänslan i en röd, gubbutrustad Volvo 244.

Uppkörningen skedde samma dag som jag fyllde 18 och kanske var det för att inspektören från Trafiksäkerhetsverket inte uppmärksammade detta faktum förrän efter att hon skrivit på godkännandet som jag faktiskt klarade kortet. Eller så var det för att jag var en så gudabenådad bilförare. Jag var givetvis övertygad om det senare.


Känslan när jag efter att ha kört min far in till sin arbetsplats, släppt av honom och för första gången kunde dra i väg i snömodden alldeles själv sprider sig fortfarande i kroppen varje gång jag målar upp situationen i huvudet.


Det var jag, den rosa lappen och bilen mot världen. Och bilen, det var pappas tjänstebil, en Volvo 240. Femväxlad manuell med B23-motorn. Kanske var det tack vare detta outplånliga minne som startsträckan blev så extremt kort när vår mekexpert Julle i Östersund råkade berätta att han varit och tittat på en 244 GL -87 som stått undanställd hela 2000-talet.


– Vi var ju ute efter en bil att göra ett rekonditioneringsreportage om, sa Julle i telefon. Men den här var för fin för det. Bara 8 200 mil och en ägare sedan 1990. Nyvaxad.


Han fortsatte att berätta om hur rostfri bilen var, om hur lite byxbak som vidrört baksätet och hur praktiskt det var med dragkrok.


Plötsligt hördes en röst som jag bara vagt kände igen. Den sade: ”Jag köper den!” Jag tittade mig förvirrat omkring och insåg att jag var ensam i rummet. Det var alltså jag själv som hade yttrat orden.

Julle måste också ha blivit förvånad för det blev alldeles tyst i luren och under en kortare evighet på sådär tio sekunder satt vi där stumma, endast förenade genom 70 mil telefonkabel.


Sedan satte vi utan vidare eftertanke igång med att smida hämtningsplaner och turligt nog satt det redan en biltrailer på Julles dragkrok och Volvon stod ju bara ett lappkast därifrån. Julles hustru Berit ställde upp med ett handlån och lagom till eftermiddagskaffet nästa dag var jag Volvoägare. Ytterligare 20 minuter senare ringer Julle och meddelar med en råmande B23-motor i bakgrunden att det bara varit att sätta i ett batteri.


– Turn-key, han var turn-key den här, sa Julle glatt.


Nu ska vi (läs Julle) göra en service på bilen, sedan ska jag återvända till 18-årskänslan. Mitt gamla körkort där jag ser ut som en tolvåring på amfetamin ska jag lägga i handsfacket. Sedan ska jag försöka hitta lite sköna 80-talstillbehör till Träffpunkt 80. Hönstrappa, reflexramp, kromtejp i stötfångarna ...
 

Ute i dagsljuset efter ett decennium i garaget. Julle drar försiktigt ut Carls öväntade inköp.

Ute i dagsljuset efter ett decennium i garaget. Julle drar försiktigt ut Carls öväntade inköp.

Ute i dagsljuset efter ett decennium i garaget. Julle drar försiktigt ut Carls öväntade inköp.

Ute i dagsljuset efter ett decennium i garaget. Julle drar försiktigt ut Carls öväntade inköp.

Ute i dagsljuset efter ett decennium i garaget. Julle drar försiktigt ut Carls öväntade inköp.

Volvo 240 GL 1987

Fågel: Den har bara gått 8 200 mil.
Fisk: Jag har inte sett den än.
Mittemellan: Kommer den att vara lika fin som jag hoppas?

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.