Audi GT: I brustna bultars land

Lag General Knas Audi Coupé GT har några smärre olater för sig. Bland annat låter den som ett bombflygplan på tomgång. Ett jättenytt rostfritt avgassystem sitter visserligen monterat, men ljudet är av den karaktären att läckaget sannolikt sitter längre upp i halsen – någonstans i grenrörstrakten.

 

Nu är det inte gjort i en handvändning att komma åt grenröret på en Audi Coupé GT. Till att börja med är motorn ställd lite på sned för att tillåta en lägre motorhuv, självklart med den ömma sidan nedåt. Det blir inte lättare av att insugningsröret sitter på samma sida som grenröret – ovanpå. Som om det inte vore nog går allehanda rörledningar och vakuumslangar i ett virrvarr över och kring härligheten. Lägg till det diverse fastrostade muttrar, en icke komplett verktygsutrustning och belysning från en döende ficklampa.

Läget kräver en strategi. Något att tänka på. Något att tugga på. En tankeslinga att flyta iväg i som förvandlar upplevelsen av att dra knogarna i en taggig torpedvägg till ett rent nöje. Famlandet i blindo efter en geggig ringnyckel tio till någonting annat än vad det verkligen är.

Jag tänker på hur den här bilen måste ha varit som ny. När allting hade klickljud. När toleranserna var germanska och alla nakna metallytor var vackert kadmiumgula. Jag tänker också på att någon gång kommer någon att döma oss. Om 30 år kommer man att titta på den penselmålade röda ventilkåpan och kalla den för ett tidsdokument. ”Det var så man moddade en bil i slutet av nittiotalet. På den tiden då alla hade Ericson GSM-telefon, bakvänd kepa och jättestereo i bagaget. HUR kunde de själlösa jäklarna på tidningen Klassiker förstöra ett dylikt tidsdokument genom att återställa det?”
En hälsning till framtida läsare: Far och flyg!

 

Genom att använda en 7/16-tumhylsa på en tidigare runddragen tolv millimeters mutter får jag loss den sista pinnbulten och kan tråckla upp grenröret tillsammans med medföljande byxdelning. Avsaknaden av lyft i Klassiker-garaget framtvingar en del udda lösningar på mekaniska problem. Naturligtvis hade det varit lättare att ta detta underifrån. Överhuvudtaget saknar vårt garage det mesta. Underligt – allt skrot som är staplat i hörnorna antyder att mekaniska stordåd har utförts här.

Mycket riktigt. Som befarat har grenrörets storfläns fått mer än en pinnbult avdragen. De återstående två är åtdragna av Hulken men släpper efter lite övertalning med ett dorn och en snickarhammare tillverkad i Kina.

Det finns nu olika strategier för vad man kan göra med avdragna pinnbultar. Min personliga favorit är att svetsa på en mutter på stumpen som sticker upp och därefter civiliserat lossa den med en vanlig nyckel. Men det kräver för det första en uppstickande stump, för det andra en svets. Här saknas båda. Min andra favorit är att borra ett lagom hål i pinnbulten och hamra i ett torx-bit. En hastig blick på den uniforma rostklumpen säger mig att det inte lär fungera i det här fallet. Det finns för övrigt inte ett torx-bit i sikte i Klassiker-garaget. Det är som man föreställer sig bilmekanikeryrket i Sibirien.
Grenröret åtgärdas på det tråkiga och oinspirerande sättet: Med ett trubbigt borr i en borrmaskin som sannolikt inte kostat mer än 199 kronor borrar jag ur pinnbultarna. En efter en. Tricket är att hålla lågt varv på maskinen och högt tryck, mumla svavelosande blodseder och tillsätta någon form av kylmedel som olja eller fett. För högt varv och borret bränner omedelbart.

 

Jag återvänder dagen efter utrustad med gängtapp, nya packningar, pinnbultar och lyxiga kopparmuttrar. Koppar är bra. Koppar rostar inte. Nästa generation kommer att tacka mig. Jag vet det, nästan säkert.
Efter att ha rensat gängorna med tappen går återmonteringen som en dans. I bara farten åtgärdas tre mjöliga vakuumslangar som återfunnits i insprutningssystemet – det kan ju aldrig skada. Facit kommer när motorn startar och omgående går betydligt stadigare på tomgång. Fortfarande något högt i varv, men stadigt. Tonen är lite rå och aggressiv genom sportsystemet, men nu går det i alla fall att höra sina egna tankar. Michelle är ett steg på väg tillbaka till sitt forna jag. Det känns bra. Mycket bra. Det känns som jag gjort världen till en hårfint bättre plats att vistas på. Nu återstår bara…

 

Text Jon Remmers