General Knas slår till!

 I bostadskomplex 674, block 45b, sektion 14, avdelning 3, trappuppgång B, bor många människor. Dessa parkerar sina åkdon i ett underjordiskt garage med beteckningen 92. Det är en plats med uppsluppen Mad-Max känsla. Till vänster arbetar någon koncentrerat med något under huven på en Suzuki Swift 1993. Från en av katakombens mer avlägsna tarmar hörs en halvkväden burnout.

 

I en röd oljepöl av Bajkal-format finner vi här Sylwester Skowronsky. Mångsysslare, Audi Coupé GT-ägare – och för dagen automatlådebytare. Bruksbilen, en Chevrolet Transport är sjuk:

– Tappade drivningen, motorn ska ut, säger Sylwester.

I vanliga fall hade vi gärna dröjt kvar här och tittat på när han lyfte V6:an ur den hälften så stora motorluckan. Men vi är här för att rädda en ängel. Plocka ner en stjärna från himlen. Rädda en ungmö från ett torn. Väcka Törnro…

– Där borta, säger Sylwester och pekar bort mot en rad gallerförsedda burar.

Rutan blir i en blinkning vit: Michelle skymtar fram. Ett vädjande fyrkantigt ansikte från 1984: Ska vi? Är vi?

Alla eventuella spärrar släpper och konditionsanalysen sker, om inte med samma precision som en laser – så åtminstone med en lasers hastighet: Trycker man på knappar så lyser lampor, bra, check. Inredning? Existerar, check. Kaross, ehrm, ja den existerar och vi får väl kalla den faceliftad, check.
Motorn kvider när den hulkande stapplar sig runt för första gången sedan – ja sedan när då? Likt ett (tyskt) bombflygplan från andra världskriget tänder först en burk, sedan två, tre.

Märkliga pysljud hörs innan fyran och femman samtidigt hittar sin gnista och faller in i ledet. Succé! Garaget vibrerar av en bärvåg som sannolikt hörs hela vägen upp till våning elva – tomgången är något hög. Sylwester vrålar att ”den inte är riktigt tät mot avgassystemet, lätt fixat”.

 

– Inga problem! hör jag mig själv entusiastiskt vråla tillbaka.

Budgetförhandlingen blir delvis påverkad av de enorma mängder oförbrända kolväten som Michelle spytt ut. Delvis även av att en filmsekvens har börjat loopa på min inre bioduk: En gulvit rallybil lättar över ett krön, övervarvar hängandes i luften och slår ner i ett inferno av stickflammor och avgassmällar, om och om igen.

Vad sägs om 11 000? Sylwester försäkrar att bara det rostfria avgassystemet är värt 15 000 och att han har ”en ryss i luren” som betalar 14 000 utan att ha sett bilen. Hur argumenterar man egentligen mot det? Michelle blir vår för 14 000.

Hela tusen spänn kvar att ordna allt som behöver ordnas. Inga problem. Eller?

 

Text Jon Remmers

Foto Jon Remmers och Lennart Backlund