I Klassiker nr 4 klagas det på att original kryssekerfälgar till Rover SD1 är för dyra. Det ligger en del i det. Men oj så snygga de är.
När jag ägde Klassikers svarta Vanden Plas – jag köpte den 1999 – rullade den oftast på hjul som jag plockat från min blå Rover Vitesse. Som i sin tur hade andra, liknande fälgar fast en halv tum bredare (7x15 istället för 6,5x15) och något mer positiv offset. Resultatet blev en härligt platt och bred attityd.
Vitessen fick för övrigt ofta rulla ner på kontinenten där den kom till sin rätt med kraftfull, bränsleinsprutad V8-motor. I Tyskland fick den förresten alltid ett par hästar extra när jag tankade Aral ”Super Plus” 98 oktan.
Den svarta hade en betydligt svagare variant på samma ”åtta” och, när jag köpte bilen, dessutom trestegad automatlåda och en biltelefon monterad på mittkonsolen. Minns du dem, ”biltelefonerna”?
Både lådan och telefonen åkte snart ut. Med fartkontrollen inställd på ca 110 km/h gick det sedan utmärkt att köra långväga på under litern tack vare den höga femman som passade utmärkt till den lågtrimmade motorn.
Och oj, vilka fantastiska säten Rover utrustade sina Vanden Plas-versioner med. Har ni tänkt på det, ni som förvaltar bilen idag?
Idag har jag tyvärr ingen Rover SD1. Men blir det läge igen måste den vara i absolut rätt utförande. Helst bränsleinsprutning, manuell växellåda, skinnklädsel, AC, farthållare…
Dessutom ska den vara tillverkad så sent som möjligt. Det vill säga under åren 1984 – 1986. Fast sådana bilar finns väl inte?
Olof Neergaard, medarbetare
Valfrihet är att ha två Rover SD1. Redaktionens Vanden Plas levde förr på större fötter. I bakgrunden en Vitesse redo för långturer ner i Europa.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.