Rovers nya SD1 hade mycket gynnsamma prestanda för sin tid vid introduktionen 1976 tack vare sin beprövade V8-motor, men det skulle dröja ett par år innan potentialen renodlades för racing. 1980 skrevs reglementet för BSCC, British saloon car championship, och man tillät motorer upp till 3,5 liter och detta passade Rover perfekt. Huvudansvarig för British Leyland motorsport, John Davenport lyckades sälja in konceptet hos styrelsen att låta utveckla just en 3500 för touring racing, en idé som det rådde viss skepsis till, men John lyckades övertala dom att 3500:an var rätt val.
Trots att det var en stor bil och ganska tung bil uppvägde en del fördelar hos Rovern, såsom mycket bra aerodynamik, chassi med bred spårvidd, och den lätta V8 motorn bland annat. Via David Price racing färdigställdes två bilar för säsongen 1980.
Detta gick över förväntan, Roverbilarna låg i tätstriden mestadels och kammade hem ett par vinster under säsongen, för 1981 satsade man ännu mera krut på det och etablerade ett samarbete med Tom Walkingshaw racing, TWR, som vid den här tiden var ett av de största namnen i brittisk racing.
Och detta gick nu ännu bättre, Rover vann sex av elva tävlingar på säsongen med sina två Group-1 bilar. Framgångarna smittade av sig och dess kölvatten lanserades nu Rover Vitesse på den vanliga marknaden, en prestandaversion av den vanliga standardbilen, Vitesse kom att bli en succé, och nästa version av de nu välkända racingbilarna kom att baseras på just Vitesse-modellen.
1983 års säsong med de nya bilarna gick om möjligt ännu bättre, såpass bra att BMW-stallet anklagade dom för fusk, en tvist som ledde till att Rovers mästarskapstitel togs ifrån dom, och rättegångar som drog ut såpass på tiden att man hade redan kommit en bit in på 1984 års säsong, när den slutliga domen föll, stoppade Rover sitt tävlande halvvägs in i säsongen. Trots att fabrikstallet var ute ur leken, så var det ändå en Rover som tog hem mästerskapet denna säsong. Andy Rouse hette föraren som kammade hem totalsegern med en TWR-Rover som kördes i privat regi.
Borta från hemmaplan tävlade nu Rover på kontinenten i European touringcar championship, här var den främsta rivalen Volvo, och det var två ganska osannolika kombattanter, den eleganta kilformade lyxbilen mot den präktigt svenska lådformade Volvon. Rovern hade mer fördel av sin låga profil och bättre chassi, men i slutändan kom man till korta mot Volvobilarnas turbo. För 1986 kom man med nya modifikationer på V8:an, ett slags dubbelplenum med dubbla gasspjäll, utvecklat av Lotus för bättre andning. Denna nya anordning satt även på standard-Vitessen detta år som reglementet föreskrev, minst 500 bilar måste byggas med i princip samma delar som tävlingsbilarna bestod av. På denna punkt hade Volvo råkat i blåsväder, man hade byggt 500 stycken, men strippat nästan alla efter kontrollen och byggt tillbaks och sålt dom som vanliga bilar...
Säsongen 1986 var nog den rörigaste någonsin, Volvo klarade sig utan reprimand för fusket med homologiseringen , men straffades tillsammans med Ford på ett par andra punkter. Segern skulle nu enkelt än en gång bli Rovers, om det inte vore för att FIA mitt under säsongen beslutade att göra om poängräkningen vilket ledde till att Rover fråntogs titeln. Med denna cirkus bestämde sig både Rover och Volvo att sluta delta i ETCC och andra FIA-sanktionerade tävlingar helt och hållet.
Men Rover fortsatte vinna ändå, fast i privat regi. 1987 tog Kurt Thiim hem tyska mästerskapen och Tim harvey gjorde det samma i BSCC hemma i England. I Sverige körde Kaj Bornebusch en ex-TWR Rover Vitesse i en rad nordiska tävlingar under 1987-88.
Rovern var en stor framgång i banracing, men i rally däremot gick aldrig något vidare. Här är Tony Pond i manx-rallyt 1983.
ETCC på Donnington 1985, med främsta konkurrenten Volvo
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.