Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Inköpet av en kombi beskrivs gärna som slutet på allt det roliga som förknippas med bilar. När sportvagnen för två måste ersättas av en fraktcontainer för fler är det över, en inrättning i ledet. Storhandling och pensionssparande, melodifestival och tacofredag.
Men är inte det förhållningssättet egentligen en klyscha, ett koketterande över en flydd ungdom som man egentligen inte saknar? För tänk så många fantastiska bilminnen som finns sammanvävda med ett lastutrymme fyllt av loppisfynd, resväskor, barnvagnar, målarpytsar, bäddmadrasser, dykartuber, flyttlass eller hundburar?
Som möjliggörare är kombin oslagbar, den finns där för dig utan att kräva särskilt mycket tillbaka. Den räddar dig i situation efter situation och gör livet lättare – sådant skapar känslomässiga band som verkligen håller.
Ändå är kombin gravt underrepresenterad i klassikersammanhang och det är lätt att förstå varför. Kombiversionerna får i allmänhet gå hårdare, längre och inte sällan med allt mindre underhåll. En stationsvagn har man inte i onödan, den köps för att användas och därför blir överlevnadsgraden lägre.
Den som trots allt kör, vårdar och renoverar en kombiklassiker får därför desto mer uppmärksamhet. Många minns familjens plåtlabrador med värme – inte för att den var snygg, stark eller statusladdad utan för att den alltid fanns där, alltid ställde upp.
På Klassiker finns ett särskilt hjärta för vardagshjältarna som försvunnit – vi blir alltid glada över oväntade överlevare. Därför bestämde vi oss för att helt dedikera denna utgåva av tidningen till kombin.
Hoppas att du blir lika glad av långa tak och raka bakpartier som vi!
Carl Legelius, chefredaktör
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.