Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Somliga älskar gamla amerikanska bilars utseende men fnyser åt deras teknik. "Rörtångskärror" är ett begrepp jag stött på, men nog finns det gamla jänkare som bjuder på annat än stela bakaxlar, stötstänger och bladfjädrar.
Pontiac Tempest 1961 är en sådan. Den ingick i en trio "senior compacts" som General Motors lanserade för att fylla den marknadslucka som Volkswagen Typ 1 karvade åt sig med allt större framgång: småbilens. Åren före dök flera konkurrenter upp, som Chevrolet Corvair och Studebaker Lark 1959. Rambler lanserade sin American redan 1958, medan Ford Falcon och Plymouth Valiant följde 1960.
Pontiac hade en egen Corvairvariant på gång, Polaris, men den ansågs bli alltför dyr och utvecklingschefen John Z. DeLorean anslöt sig därför delvis till den linje kusinerna Buick och Oldsmobile skulle välja. Pontiac Tempest, Buick Special (och den något starkare Skylark) samt Oldsmobile F-85 blev nätta modeller med stora glasytor och släktartad framtoning. Under skalen skiljde det desto mer.
”Förbindelsen mellan motorn och växellådan utgjordes av en sinnrikt konstruerad, böjd kardanaxel”
Buick Special lanserades med sin sedermera långlivade V8 av lättmetall och 1962 även med en V6 (USA:s första i serieproduktion), som märkligt nog byggdes av gjutjärn. Oldsmobile F-85 fick året efter lanseringen världens första turboladdade bensinmotor för personbilar, Jetfire.
Ändå var Pontiac Tempest den tekniskt sett mest intressanta. Motorn utgjordes av högra halvan av Pontiacs 389 kubiktums V8, alltså en rak fyra på 3,2 liter. Den döptes till ”Trophy Four” och erbjöds med antingen manuell eller (vilket var a world’s first) automatisk växellåda placerad i bakvagnen, som i sin tur fjädrades av pendelaxlar. Detta berodde på att ”bottenplattan” egentligen var en utsträckt variant av den som fanns på Corvair, som ju hade svansmotor och inget behov av kardantunnel. Förbindelsen mellan motorn fram och växellådan bak utgjordes av en sinnrikt konstruerad, böjd kardanaxel som löpte inne i ett rör under bilen. En halv V8 ihop med banankardan – det hade väl ingen sett förut.
Konstruktionen gav platt golv i fram- och baksäte, "utrymme för sex vuxna" som reklamen skröt, samt viktfördelning 50/50 (ett argument som nästan alltid använts för bilar med växellådan bak).
Pontiacs märkliga bil har haft en särskild plats i mitt bilintresse sedan jag i tioårsåldern lyckades stava mig igenom det exemplar av amerikanska Motor Trend där Tempest blev Årets Bil i USA 1961. Min äldste bror var prenumerant (han fick MT i julklapp varje år av pappa) och sparade alla tidningar. De anlände från USA en gång i månaden, inrullade i brunt skyddspapper. Många år senare skaffade brorsan just en Buick Special från denna tid och när jag började tjäna egna pengar stod en Tempest med fyra på inköpslistan före mjölk och kaffe.
En enda gång har jag tittat på ett exemplar. En bronsfärgad fanns i Solna och såg ut som på bilden här ovan, minus de vita däcksidorna och bakdörrarna. Priset kan ha varit 25 000 kronor, vilket jag tyckte lät alltför mycket runt 1990. Ibland har jag sörjt saken, som härom veckan då jag på Tradera såg januariutgåvan 1961 av gamla fina "Servicenytt" från General Motors Nordiska AB, årgång 32, till salu. "En ny lätt amerikanare" presenterades utförligt till synnerligen läskande layout. Ingen utom jag hade budat så för 79 kronor har jag nu i alla fall papper på Tempest och all dess speciella teknik.
Motorjournalist sedan 1980-talet och med ett otroligt detaljminne. Har varit cheredaktör för Teknikens Värld och Automobil, därefter arbetat på Vi Bilägare. Numera frifräsare och det tackar vi på Klassiker för!
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.