Krönika: Leve den irrationella bilglädjen!

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

En bil är byggd för att användas och då slits den. Förr eller senare nås alltid den punkt i livscykeln då frågan ställs: Är den värd att behålla? I sisådär 99 fall av 100 blir svaret nej och då är det viktigt att återvinningsprocessen sker så smart och ordnat som möjligt.

De exemplar som till slut hamnar i tidningar som Klassiker utgör inget annat än en anomali, på den absoluta marginalen. Bilar som sluppit undan systemet av någon anledning och som mot alla odds bevarats.

Nästan undantagslöst har dessa bilar någon gång varit så lite värda att det inte varit ekonomiskt försvarbart att ha dem kvar, än mindre renovera dem. Men det har ägarna struntat i, inte sällan av rent känslomässiga skäl. Oavsett motiv så har bilarna inte skrotats och i och med att tiden har gått så har deras historiska intresse ökat – och i många fall även värdet.

Enligt det nya lagförslag rörande ELV (End of life vehicle) som nu är ute på remiss ska bilar som dessa kunna hanteras som avfall. De ska inte få byta ägare eller korsa nationsgränser hursomhelst, inte plockas isär och användas till reservdelar. En myndighet ska ha rätt att avgöra om fordonet är värt att spara på, ägarens intentioner har ingen tyngd.

Motorhistoriska Riksförbundet MHRF arbetar nu stenhårt för att skydda historiska fordon och där finns en lite större förståelse men hur går det med halvgamla bilar, sådana som ännu inte uppnått ”veteran­status”? De riskerar att utplånas helt från historien.

I somras var jag på antiträffen Festival of the Unexceptional. Dit kom 1 200 bilar som definitivt skulle ha klassats som avfall i något skede men som mirakulöst nog finns kvar. Den glädje och entusiasm som de spred var givetvis helt irrationell. Och helt fantastisk!