"På mitt jobb har vi en kille med en lite speciell hobby"

På mitt jobb har vi en kille med en lite speciell hobby. Det syns inte på honom men han är väldigt intresserad av spisar. Jag tänkte att han borde kunna hjälpa mig med synpunkter när jag ska ha en ny spis till nya huset.

Jag åker hem till honom en kväll för att få lite råd och det verkar lovande till en början. Han är nämligen med i en speciell klubb för personer som älskar gamla italienska spisar som de kokar espresso på.

Han är väldigt bestämd om hur spisen ska vara. Det ska vara en gasspis av 1960- eller möjligen 1970-talsmodell. Och på den spisen kokar han bara espresso. Inget annat.

Om han till exempel kommer hem en vanlig kväll efter jobbet och är hungrig, så där när man bara vill steka upp lite korv och koka snabbt pulvermos, då använder han en risig Elektro-Helios. Den har ett flottigt fönster till ugnen och ett av reglagen till elplattorna saknas. Jag frågar varför den är så ful, han som är intresserad av spisar.

”Äh det är ju bara en bruksspis”, säger han med en axelryckning. ”Kom med här istället så ska du få se.

Snabbt för han in mig i ett rum bakom köket. Där står hans stolthet. En riktig fyrlågig gasspis från 1969, förklarar han. Den glänser som om den vore ny.

Bredvid hänger ett speciellt förkläde med hans namn broderat på bröstet. Han tar på sig förklädet och en stor, en meter hög och kritvit nystruken kockmössa och börjar visa.

”Här under har jag gasflaskorna, ja jag kör bara på italiensk restaurantpropanol som vi specialimporterar genom Klubben. Den sotar inte lika jävligt som det där klafset från Primus som en del idioter kör på. Ja det är ju dom här specialtillverkade brännmunstyckena som kräver den gasen.”

Han lyfter på ett av locken och visar de små titanmunstyckena som sitter i ett säreget mönster under locket.

”Vi i Klubben var nere i labbet på Volvo Flygmotor precis innan dom flyttade från Köping och fick köra en hel helg i deras strömningskammare, gratis!”

Han börjar verkligen komma upp i varv nu.

”Kan du tänka dig, vi har kört med sjulågigt som det ska vara original i alla år, men så kommer Jerry med en sexlågig variant som är mer fyra plus två liksom istället för tre plus tre som det var förut och som inte funkade. Ja herregud, sån skillnad det blev sen vi byggde om konfigurationen och ökade flödet i kombination med minskad diameter!”

Jag fattar inte ett dyft men han går på för fullt.
”Sen har vi det där med titanmunstyckena. Vi hittade munstyckskillen på ett internat i södra England. Egentligen är det backventiler till eldkastare som är ihopbyggda med spridarna från en jetturbin. Värmetalet är 5330, det är 220 procent mer än vad originalet ger!

Ovanför spisen hänger en kastrull som ser ut som en hembrännare, fast helt i glas och med fyra olika mätare på.

”Det är kokkärlet. Den som vi ska göra espresson med!” säger han när han ser min frågande uppsyn.

”Vi tar väl en liten skvätt så du får se”, plirar han illmarigt under den stora kockmössan medan han omsorgsfullt spänner fast glasbehållaren på spisen. Han häller i vatten, avjoniserat ska det vara, och sedan de specialmalda espressobönorna som han köper av en firma i Uppsala.

Därefter tänder han den blanka gasspisen med en 120 cm lång tändsticka.

”Skitsvårt att få tag i cederträ med korta fibrer, det är viktigt för annars reagerar fosforn med titanet”, säger han. Han tänder två små lågor under kärlet och förklarar samtidigt:

”Jag tar det fint i början för att inte spräcka glaset direkt, det här är bara varmkörnings­lågorna.”

Hans ögon tindrar av upphetsning. Han räcker över ett par skyddsglasögon och hörselkåpor samtidigt som han sätter två små espressokoppar under glasröret.

”Ta på dig skydden för snart jävlar ska du få se på grejer!”

Han böjer sig ned mot gastuberna och vrider på tre olika gröna kranar i en speciell ordning och kollar sedan noga alla fyra instrumenten på glaskastrullen. Han stannar upp vid en av mätarna, sniffar sen lite vid slutröret och nickar. Allt verkar vara okej. En blick på mig för att kolla så att jag har skyddsutrustningen på mig.

Så vrider han på det stora röda runda reglaget på den blanka italienska gasspisen. Ett avgrundsvrål fyller omgående rummet som samtidigt börjar vibrera. I nästa ögonblick fylls lokalen med en vit rök. En skarp lukt av bränt kaffe slår upp i näsan så kraftigt att jag knappt kan andas. Vrålet förbyts efter några sekunder i ett vilt fräsande som därefter övergår i ett högfrekvent tjutande.

Efter någon minut skingras röken och oljudet avtar och där står min bekant med de två kopparna fyllda av brun rykande vätska.

”1.04.61!”, skriker han illröd och svettig. ”Nära personbästa!” Den nyss så nystrukna och vita kockmössan hänger brunfläckig på sned. På det vita förklädet syns klumpar av espressosump, som också täcker stora delar av den tidigare så blanka spisen.

Vimmelkantig går jag fram till honom och frågar om jag kan få smaka. Han tittar häpet på mig.

”Är du inte klok? Kaffet innehåller ju arsenik för att inte klegga igen mätmunstyckena. I den klass som jag kör i så går espresson givetvis inte att dricka. Den ska bara uppfylla värdena i reglementet. Vi kokar på tid, inget annat.”

Han verkar uppfatta min frågande blick: ”Det finns en sektion i Klubben som kokar så god espresso som möjligt. Men dom kör nästan helt original och då tar det ju tio-femton sekunder längre. En del av dem bjuder även hem folk och brassar pasta på spisen men det är ju helfjantigt.”

Jag funderar på om jag verkligen har hamnat hos rätt person. Jag ville ju veta om jag ska beställa en Electrolux med induktionshäll och grill­ugn eller om det räcker med en vanlig Husqvarna och en mikro till mitt nya villakök.

”Men du Åke, vad tror du?” säger han plötsligt ”Du som kan så mycket om bilar, ska jag ta en Volkswagen ID4 eller Kia EV7 som tjänstebil nästa gång? Vilken är bäst?”

Jag kväver en gäspning och inser att det inte ens är någon idé att erbjuda en provtur i min sänkta och trimmade Alfa Romeo 1750 GTV, inte ens nu när jag fått på Yokohamadäcken som håller i nåt så förjävligt bra.

Vi har alltför olika synsätt när det gäller bilar och vad man ska ha dem till.