Anglofila tendenser

Små inslag av svenskt, tyskt och italienskt har funnits ibland de
otaliga franska fordonen som passerat genom åren men det brittiska
örikets produkter har hittills lyst med sin frånvaro.



Det enda snedsteget hittills är en Ford Thames pickup från 1963 som jag
var delägare i under något år. Den bilen måste för övrigt ha något
rekord i antalet delar i växellänkaget från rattväxeln ner till lådan;
nio stag och femton leder, alla med uttorkad gummibussning gjorde att
det var lotteri varje gång man skulle lägga i en växel. Med alla gummin
bytta blev det däremot en tendens till distinkta lägen, åtminstone i
förhållande till tidigare.



Efter en maratonkörning ensam med bil och trailer, 160 mil på 24
timmar, landade det till slut en hundkoja framför garaget för att sälla
sig till de övriga renoveringsobjekten. En Mini 1275 GT, en -75:a med
Clubmanfronten.



Kanske inte lika häftigt som en Cooper S men ändå något av en rar ärta,
av över två miljoner tillverkade Mini så var bara drygt 110 000 i detta
utförande. Den har stått i en lada i norra Skåne i över tjugo år och
får betecknas som bra rostmässigt, en ny framskärm, yttre
tröskelbaljor, bakre sandplåt och lite ny plåt i hörnen nedanför
vindrutan ska räcka.



Inredningen är i mycket gott skick och bilen har bara rullat drygt 6
000 mil sedan ny. Maskinellt ska den vara bra, provstart följer. Färgen
har med tanke på det övriga bilinnehavet det passande namnet Citron och
kan närmast beskrivas som limegrön.



När bilen väl var lossad kom den femårige sonen och inspekterade. Efter
att ha rundat kojan ett varv och kikat in genom bakrutan lutade han sig
nonchalant emot den och utbrast "En sån här behöver vi ha, pappa!".



Det har han aldrig sagt om någon annan bil…