En 80-talsdröm

Efter att spenderat flera hundra på trisslotter insåg jag att det
närmaste jag skulle komma den metallicgrå GTV6:an på bilfirman var att
tigga sig till en provkörning.



Det blev till slut en tur men bilen kändes fjärran från den Turbodödare
som annonserna hade lovat på 80-talet. Idag, 16 år senare, vet jag att
metallicgrå är en ovanlig färg på en GTV6, troligtvis var bilen redan
då rostlagad, krockad och omlackad.



För åtta år sedan var jag för första gången likvid nog att köpa en bra
sportbil. Jag hade bestämt mig för en svart GTV6 med beige
skinninredning och den skulle vara i extremt bra skick.



Efter idogt letande bland förföriska rishögar hittade jag tillslut en
svart GTV6 med saffransgul skinninredning och Momo Star-fälgar. Den
verkade på de mailade bilderna faktiskt göra skäl för hutlösa 60 000
kr.



I verkligheten var den oemotståndlig. Skinninredningen var fantastisk.
Hade det inte varit för sonen och dennes fars kompakta charmoffensiv om
hur underbar denna bil var hade jag varit torsk utan koll. Nu höll jag
huvudet kallt, tittade inte på skinninredningen dök istället ner i
motorrummet.



Chockad såg jag att motorn saknade både olja och glykol. Sonen
förklarade snabbt att bilars vätskor sjunker långt neråt när de stått
en länge tid. Den gick bra ändå, vilket han demonstrerade med att
starta och varva ur den kalla och oljetomma V6:an.



Efter denna motortortyr hittade jag rost under vindrutan, under
bakpartiet samt att den var omlackad. Nu hade GTV6-drömmen rasat från
Ferrari 328 till Opel Manta. En månad senare köpte jag en Mercedes 190
2.3-16.



För tre år sedan var jag likvid igen. Vi hade sålt vår fina Mercedes
190 2.3-16 och köpt Mercedes kombi. Hemma på föräldraledighet fanns
oceaner av tid att förföras av orealistiska fynd på internet.



Efter någon månad fann jag på Alfas hemsida en annons, max fem minuter
gammal, som beskrev en röd GTV6 från 1983 med endast två ägare, i fint
bruksskick med ett pris på Opelnivå. Jag ringde direkt ägaren i
Söderhamn och sa att jag var på väg.



Bilen var i underbart orenoverat skick. Jag var den första som fått
köra den utöver säljaren sedan 1986. Provkörningen gav mig helt nya
intryck av en GTV6. Den var tight och pigg, utan skrap från växellådan.




Luppgranskningen på OK visade ingen allvarlig rost. Den var inte svart
och hade inte skinn, men den romansen var över för mig. Jag var såld,
och det syntes, så ägaren prutade inte.



Tre år senare är jag fortfarande mycket nöjd trots att plastdetaljer
krymper och lossnar liksom backspegeln på förarsidan samt tre byten av
hastighetsmätare, den första höll inte ens hem från Söderhamn.



GTV6 ger mig alltid det där ljuva 80-talspirret varje gång jag ser den
i garaget. Den är så kraftfullt kantigt 80-talssnygg som bara
överträffas av rymdskeppen i Star Wars och Rymdimperiet slår tillbaka.



Nu har jag dock bestämt mig göra en sista tidsresa till Göteborg och
trisslotterna, innan fasaden föll från den svarta GTV6:an. Jag har
därför utrustat min GTV6 med Ronal Classic och skamset erkänner jag att
jag letar efter en saffransgul skinninredning.