Engelsk jänkare, svenskt finslipad

På våren 1975 gick det trögt på gymnasiet, och betygen blev därefter. Jag beslöt att ta ett sabbatsår och fick jobb på Ellos Postorder i hemstaden Borås. I jobbet ingick att två gånger varje dag åka till banken med handlingar, lämna dagskassan från "Ellos expo" som direkt-över-disk-försäljningen hette. Av naturliga skäl kom jag att lära känna särskilt en av tjänstemännen på banken och medan vi klarade ut de rutinmässiga mellanhavandena pratade vi ofta om bilar. Han visste att bilinköpet hägrade men lönen var inte i paritet med priserna på bilar.

Men en dag när han undrade om jag hittat någon bil så kunde jag i alla fall svara ja, men tyvärr - den kostade 1 400 kr och de pengarna hade jag inte. I alla fall inte innan lönen om två veckor.

– Nehej, sade han, men då kanske den blir såld? Ja kanske, men mamma har inga pengar att låna mig så det är inget att göra åt…

– Jodå. Skriv ut en check på beloppet. Jag ligger på den tills du fått lön, och nu åker du och köper din bil!

Jag trodde han skojade men det gjorde han inte. Direkt till Orres Bil i Borås efter jobbet och JAG HADE KÖPT EN BIL!

Det var en skönhet! Blå metallic, äkta valnöt i panelen, klockan i taket (!), tjock-tjock blå heltäckningsmatta på golvet och äkta skinn i klädseln. Hel soffa med nedfällbart mittarmstöd både fram och bak. Värme - på de övriga syskonen i familjen ingick bara fläkt - värmepaketet var extrautrustning!

Treväxlad låda, rak sexa på 2,4 liter och Michelin X på bakhjulen. Efter några dagar satt det både en Philips kassettspelare och polisradio i den. Pioneer högtalare i hatthyllan och dito i framdörrarna efter lite snickeriarbete. Den gick som en dröm! I fyra dagar...

Den femte dagen skulle jag och kompisarna på rockkonsert i Sacandinavium. När vi skulle upp för backen strax efter Landvetters samhälle gick det i högst 65 km/h. Den gick bättre om man lättade på gasen en stund, och sedan trampade till på gasen. Dåå stack den iväg för att sedan sakta krokna igen. Slokörad blev det att ge sig in under huven. Begrep inte ett dugg varför den gick så konstigt så det var bara att be gubbarna på Ellos "stammack" att ta en titt på min bil med.

Efter att mixtrat med tändning, luftfilter och en massa annat kom de efter nästan en dags jobb på att det var skit i bensinledningen som trasslat till det. De satte en tryckluftslang i änden vid förgasaren, tryckte till så det bubblade i tanken och minsann, lät det inte som det lättade en del?

Jodå, det hade hänt något! En provtur uppenbarade ett okänt antal nytillkomna hästar i stallet. Och det bästa av allt var att de bara tog betalt för en kvarts jobb. Det var ju så lång tid det tog att lossa bensinledningen och blåsa rent. Det andra jobbet bjöd de på, dessa hjältar!

Crestan var ju en mindre kopia av dåridens jänkare och karossdragen är påfallande lika en samtida Chevrolet Chevelle. Motor och drivlina var en standard GM-lösning. Men det svenska finliret då?

Jo, det var så att första ägaren - en texteilfabrikör från Fritsla hade bestämt sig för att bilen skulle likna en Chevelle som fanns i en del metalliclacker, och ville ha bilen lackerad i blå metallic. Men Vauxhall kunde bara leverera solidlacker . Vad göra? Jo, man tog hem en röd Cresta, plockade ur inredning och tömde motorrummet och lackerade om bilen i Sverige! Om man lättade på vissa skruvar i motorrummet kunde man se den klara röda färgen men runt rutor och vid exempelvis dörrarna kunde man inte se ett spår av det röda. Kan inte ha varit billig, den omlackeringen!

Vauxhalls rykte på den tiden bestod om möjligt om ännu mer rostskador än syskonet Opel. Efter tre år i min ägo ramlade verktygslådan rakt genom golvet i kofferten och det vara bara att inse att min älskade var förlorad för gott.

Bilen var en ulv i fårakläder. Såg sävlig ut, lite gubbig rentav. Men kompisarna med sina röda trimmade Amazoner och PV blev väldigt snopna när jag och Crestan körde ifrån dem gång på gång vid rödljusrallyt vid biografen Röda Kvarn i Borås, upp förbi Sven Erikssonskolan bort mot Centralbron och Alingsåsvägen. Hon spann nog 300 meter så de ganska smala X-däcken blev inte gamla... En del av förklaringen är nog att jag tack vare den blott treväxlade lådan och en motor med bra vridmoment slapp en växling och kunde vara ut mera än de ganska tröga Volvo B18-motorerna.

En underbar tid var det i alla fall! Fast tilläggas kan att dåvarande flickvännens föräldrar inte var lika förtjusta som jag var i "raggarbilen"!

Av Lars Blom