I min lilla plastraket

Efter den överrumplande affären sent i höstas, då jag övertog ägandet av en vit Peugeot 205 GTI efter chefredaktören Carl Legelius (se länk till höger eller Klassiker 1/2010), har dramats centralfigur mest vilat ut i mitt garage.

Detta trots att en intensiv jakt på Blocket belönat mig med en uppsättning finska gummin som knappt var inkörda. Med nyfyndade vinterdäck gick den stundande besiktningen som en vältajmad Balboadans – elegant och smidigt.

Strax efter att jag sladdat ut från SBP började bilen dock rycka på ett osmickrande sätt. Den ilskna signalen som i instruktionsboken fått namnet ”självdiagnoslampa” indikerade att något tok hade drabbat insprutningen eller avgasreningen.

Eftersom jag inte hade hopp om att själv kunna genomföra en framgångsrik diagnos vände jag mig till en verkstad som var utrustad med datamaskiner och annat hokuspokus. Numera är mitt ordförråd utvidgat med de främmande benämningarna elektroventil och kolkanister. Och bilen går som den bör igen.

Det är med stor nervositet jag närmat mig den sköra inredningsplast som möter mig varhelst i bilen. Härom kvällen fick jag låsanordningen till säkringsdosan i handen. Därefter fick jag för mig att jag skulle öppna instrumentpanelens myntfack. Dum idé.

Luckan vägrade att återta sin stängda position, och en dos upptrappat våld ledde bara till att jag numera måste hitta ett annat sätt att stänga luckan permanent. Tillsvidare får en bit silvertejp lösa uppgiften.

På tal om luckor. Bakluckan som inte gick att öppna har jag överlistat genom ett slugt bakhåll. Jag kröp helt enkelt in i bilen och skruvade loss låsbygeln från bakstammen. Sedan kunde jag i en något gynnsammare arbetsställning bända bort (den plastiga, så klart) dörrsidan.

Det första som mötte mig var en lös slang till bakrutespolningen. Att åter fästa slangen vid spolarmunstycket låter sig knappast göras utan att våldföra sig med en borrmaskin för att öka åtkomligheten, då (det fastlimmade!) munstycket verkar ha fått sin plats innan två separata plåtsjok bildade enheten som benämns baklucka.

Efter lite ostrukturerat och slumpmässigt ryckande i sladdar och kontakter – som verkade ha ett samband med centrallåsanordningen – fick jag för mig att ett enkelt funktionstest av finessen var på sin plats. Jodå. Nu funkade låset som det var tänkt. Överraskande, men onekligen skönt.

Nu återstår slutmontering av lås- och plastdetaljer. De bräckliga ”duttarna” av plast (så klart) som håller dörrsidan på plats verkar tyvärr inte vara gjorda med tanke på att kunna återanvändas, enbart återvinnas. Var finns miljövinsten i den strategin?

Nu ser jag fram emot en underhållande säsong med min lilla plastraket, även om jag lär få leva med lite knarrande och gnisslande när jag susar fram längs bygdens kurvigare vägavsnitt.