Mitt lättaste beslut

 Det fanns en tid för inte alltför länge sedan då Fiat, Alfa Romeo och Lancia var tekniskt världsledande. Jag lovar. Troligen bestämde sig dock i signori i Turin för att denna hemlighet inte skulle spridas alltför långt. Deras liberala inställning till rostskydd tyder ju på det. Onekligen var det ett mycket effektivt sätt att hindra oss nordbor från att uppleva de goda sidorna i italienska bilar från 60- och 70-talet. Det är synd, mycket synd, vilket alla som har lyckan att äga en överlevare vet.

Den där bekanta längtan att dryga ut garaget med en klassiker hade gnagt mig länge. Ursprungslandet var sjävskrivet. Helst en cab, men dylika med plats för två barn växer inte på träd, i alla fall inte till rimligt pris. En sportcoupé var givetvis lösningen, och det var i denna anda jag i våras sprang på en smått unik Fiat 124 Sportcoupé -68 i närmast perfekt skick. Lackad i klassisk Positano-gul (bara namnet!) hade skönheten sedan födseln bara gått 9 000 mil. Hon var orenoverad och rostfri, konstlädret var som nytt och lacken glänste som solen speglar sig i havet längs Amalfikusten en varm sommarkväll. Det blev ett av mitt livs lättaste beslut!

Hur var det då med den tekniska överlägsenheten? Jo, sportcoupén håller en teknisk nivå som få andra bilar - oavsett prisklass - i samma generation gör. Skivbromsar runt om var en självklarhet, likaså fanns en femväxlad låda att tillgå som tillval redan det första produktionsåret 1967.

Ur den lilla fyrcylindriga motorn på 1.4 liter hämtade man 90 hk, alltså 64 hk per liter, ett värde som inte skäms för sig idag heller och som i kombination med en vikt på knappt ett ton ger bilen klart sportiga prestanda.

Vidare är hon givetvis som den italienska damskon, liten utanpå och stor inuti, och fyra vuxna åker utan problem och med gott om bagage.

Den italienska dominansen under den här epoken framgår också av vilka sportcoupéns huvudkonkurrenter var - Lancia Fulvia Coupé, Alfa Romeo GT och, okej då, MGB GT.
Förutom bilbälten bak som jag låtit montera är hon i originalskick. I somras förnyades bensinpump, tändhattar och tändkablar och i vinter står omstoppning av passagerarstolen på programmet.

Som boende i Zürich är det härligt med de positiva reaktioner alla resor med min italienska bemöts av. I en stad där 911:or står som spön i backen, oftast i glädjefärgen antracitgrått, och där Cayenne går som taxi, där begeistrar Fiatens klassiska linjeföring och tenorlika avgasljud desto mer. Uppmärksamheten är odelat positiv!

Mellan 1967 och 1975 byggdes det 280 000 sportcoupéer varav hälften av AC-serien mellan 1967-1969, den i mitt tycke klart vackraste. Tyvärr har försvinnande få överlevt till eftervärlden i någorlunda skick. Om du hittar en är det bara att gratulera - du kommer inte att ångra dig!