Morfars Zephyr – på vägen igen!

Efter fyra år på verkstad och två vändor till bilprovningen är nu morfars Ford Zephyr åter i registret. Efter ett liv i Östersund såg det kanske ut som ett lätt projekt med rostfri kaross och intakt inredning. Men med 38 000 mil på mätaren och dryga 20 år i lador och garage var grundkonditionen ganska tveksam.

– En vän till familjen tog sig an projektet, säger Rasmus. Han ska ha all heder för att ha fullföljt det. Så här i efterhand skulle han nog aldrig tagit på sig jobbet om han anat hur mycket arbete det faktiskt var. Morfar var mycket för att fixa själv och det var väl inte alltid som resultatet blev helt lyckat.
Rasmus låter nästan som innehållsförteckningen till en verkstadsmanual när han rabblar. Läckande korkpackningar här och var, brunnen el till tutan, bladfjädrar som satt ihop med tvingar och solida bromsar. Listan kan göras oändlig men sammanfattas bäst som en ganska komplett mekanisk renovering.

Kombinationen av manuell växellåda och rattväxel har vållat särskilt huvudbry. När Rasmus fick bilen i sina händer gick det bara att få i en växel, möjligen två. Tillståndet har förbättrats, men helt okomplicerat är det inte.
– På bilprovningen frågade dom hur fasen man får i backen, säger Rasmus. ”Ingen aning” var det enda jag kunde svara. Det är lite som att röra i en gryta.
Fyrväxlad låda var annars ett av säljargumenten när den tredje generationens Zephyr lanserades 1962. Första modellen som kom 1950 hade redan från början nymodigheter som MacPherson-upphängning och självbärande kaross. Under skalet var det mesta sig likt 1962, men det hindrade inte Ford från att sälja 105 256 exemplar under modellens livslängd.

Rasmus morfar växte upp på barnhem och för honom var det en stor sak att äga en bil med sexa. Bilen var hans ögonsten. Han jobbade som sprutlackerare inom Flygvapnet på F4 i Östersund. Kanske är det också där som bilen fick sin omlackering? Rasmus minns att mycket hos morfar kretsade kring bilen.
– Men hur han tog sig upp för backen vid F4 vintertid vet bara gudarna. Det gick nog åt både en och två säckar sand.
 

Text Jon Remmers
Foto Rasmus Hult