Professor i Duett? Självfallet!

Det naturliga valet för en Docent vid denna tid hade nog varit en svart Mercedes eller någon trevlig engelsman med läder och valnötsinredning. Varför det blev en Volvo Duett är höljt i dunkel, men ett klokt val gjorde han i alla fall. Kanske skulle bilen användas både privat och i forskningssyfte? Man kan ju knappast tänka sig en lämpligare bil att lasta full med teknisk apparatur och analysutrustning.

Man kan ana att Docenten resonerade förnuftigt när bilförsäljaren kom in på det här med extrautrustning. Cigarettändare var uppenbarligen inte något som tilltalade den blivande Duettägaren, däremot dubbla skärmspeglar för trafiksäker körning. Detta val uppskattar jag idag då dessa speglar betingar hutlösa belopp, om man nu skulle hitta dem.

Bilen sköttes noga och alla verkstadsräkningar samlades i en pärm, ett förfarande som i efterhand leder till obeskrivlig lycka för oss entusiaster, (veterandårar). Att med feberdarrig blick titta på ett gammalt verkstadskvitto från 60-talet skänker en lycka som de flesta "normala" människor anser borde leda till inspärrning på närmaste behandlingshem.

Bilen tuffade på med regelbundna verkstadsbesök, rostskyddsbehandling och årlig besiktning från 1968 och framåt. Docenten blev Professor och flyttade utomlands. Sonen tog över bilen och brukskörde den några år innan den ställdes in i en loge 1984. Bilen var då 19 år gammal och betingade väl inga stora summor på begagnatarknaden, däremot kastade säkert en del unga motormän med kapsågar ögonen på dessa bilar vid den här tiden. Riktiga duetter gick under min uppväxttid under skenamnet "okapad epa"!

2006 skulle logen tömmas och jag hade den stora turen att hitta annonsen och bo tillräckligt nära för att kunna köpa bilen. Efter helrenovering av bromssystemet och ett stopp i bränsletanken rullade jag skyltlös in till registreringsbesiktning i höstas. (Registeravgifterna hade inte betalats under avställningen.)

Bilen godkändes utan anmärkningar och har nu rullat hela vintern. Som tack för vinterkörningen polerade och vaxade jag den gamla trotjänaren nu i påsk. Visst ser den tacksam ut! Så här såg en Duett ut när den var 19 år gammal, ett tidsdokument som kommer att användas flitigt framöver.

PS. Vem som var Djurgårdare har inte kunnat utrönas, men visst vore det lite fräckt om det var Professorn själv som klistrade på dekalen nå´n gång på 70-talet! DS.