Volvo 164 full med minnen

Jag har fortfarande kvar min förstabil. En Volvo 164 från 1973 som jag har använt som hobbybil och bruksbil parallellt under alla år. De senaste åren har det dock blivit mer och mer hobby. Under alla dessa år har bilen tjänat som pilsnerhak och transportmedel till lumpen på I21 i Sollefteå.

Den har tagit mig till lärarhögskolan i Umeå och den har tagit mina nyfödda barn från BB. Jag har åkt av vägen med bilen och fått laga bucklor, bilen har blivit stulen och vandaliserad och den har fraktat hela familjen från rättvik till Örnsköldsvik med sista avgasventilen stängd...

Min bil är i grunden en 73:a med förgasare och automatlåda. Jag köpte bilen 1989 och har använt den året runt sedan dess. Den knallblå lacken har hängt med hela tiden och mätarställningen som var 30 000 mil när jag köpte bilen är fortfarande 30 000. Räkneverket stod stilla när jag köpte bilen och har inte bytts ut... En rimlig gissning är att bilen bör ha gått minst 50 000 mil vid det här laget.

När jag köpte bilen var jag 18 år. Valet stod mellan två bilmodeller, Ford Granada 2,8i eller Volvo 164. Att det till sist blev en Volvo berodde mest på att en Granada på den här tiden var betydligt dyrare än en 164. Bilen kostade 10 000 kr och var blank och hade fräsch originalinredning men det visade sig ganska snart att jag köpt en riktig rostburk...

När min pappa spolade bilen med en vanlig vattenslang stod vattnet som en fontän ut genom strålkastarna. Det forsade in vatten i kupén och i motorrummet. När han spolade hjulhusen bak rann det vatten ur trösklarna och det blev även blött i bagaget.

Jag hade inget annat val än att ställa in min nyinhandlade bil i pappas garage, en carport med 40cm utrymme på varje sida om bilen... En granne lånade ut sin Kemppi och sedan var det bara att sätta i gång med svetsningen.

Huvfästen byttes, hålen i skärmhus, framskärmar, trösklar, och durk svetsades igen. All gammal underredsmassa skrapades bort och ersattes med ny. Alla bärande delar fick en grundlig översyn och var dessbättre inte angripna av allvarlig rost.

Ute var det vinter och kallt, men med hjälp av presenning och kupévärmare blev klimatet i vår lilla carport acceptabelt. När alla lagningar var färdiga penslades hela underredet och skärmhusen
med kullagerfett. Därefter var det bara att tuta och köra!

Tjugo år senar var det dags för renovering nummer två. Den här gången hade bilen klarat sig bra från rost men jag ansåg ändå att den var värd en lite grundligare uppfräschning. Jag ville att bilen skulle återfå sin originalkulör och eftersom jag egentligen alltid velat ha ett E-emblem på bakluckan inhandlade jag en bättre begagnad insprutning på blocket. Jag ville lackera bilen själv. För att underlätta lackeringsjobbet plockade jag isär bilen och lackade del för del. Det var ändå inte helt lätt men efter mycket slit blev bilen riktigt snygg.

När nu bilen var så snygg utanpå tyckte jag att den var värd lite kärlek på undersidan också. Via 164-klubben fick jag veta att SVIS i Köping renoverar växellådor och bakaxlar till mycket rimliga priser. Jag skickade grejerna dit och fick efter några månader tillbaka en nyrenoverad BW35 och en frisk bakaxel med ny utväxling 3:31.

I dag har jag en ganska fin veteran som rymmer massor av minnen. Bilen har i år fått splitternya vinterdäck och innerskärmar i aluminium så den ska klara ännu en vinter med flaggan i topp.