Jag är en avvikare. Jag är inte som andra. Jag är annorlunda. Medan
andra Amazoner puttrar, osar och brummar kan jag i bästa fall yla lite.
Men jag har inte alltid varit så här. Mina första 28-åriga ungdomsår
präglades av härliga rivstarter, kokande kylare och heta avgaser. Det
var en härlig tid, jag var som de andra,
och ibland tilläts jag göra omkörningar i hisnande farter.
Men 1995 var det slut på ungdomens vilda liv, fröjder och
ansvarslöshet. Min husse tappade kontrollen över sitt invanda liv och
drog med mig i sina stolligheter.
Mitt hjärta och min hjärna revs upp ur motorrummet och jag fick en
elmotor intransplanterad. Gubbjäveln fyllde mig med 600 kg batterier
och jag har levt med min övervikt i över 10 år.
Nu står jag här bakom det knuttimrade härbret långt ut i ödemarken. Det
tog över 9 timmar att kämpa mig fram de 50 milen mellan staden och
skogen.
Husses senaste påhitt är att vid längre färder förse mig med en
släpkärra där en etanoldriven folkamotor sliter runt en
fartygsgenerator från 50-talet.
Visserligen var det gott att få lite kraft när energin sinade i de kraftiga backarna runt Kopparberg.
Nåväl, här står jag nu och pustar ut efter maratonresan och kanske
ålderdomen ändå inte blev så illa. Jag får ju åka runt i lugna farter
och i staden har gubben skaffat mig ett garage att vila ut i.
Och visst är det fint här i skogen utan brännande avgaser och det enda
ljud som blandas med lommens, kuikka, kuikka , nerifrån sjön är
knastret från vedkaminen som värmer upp bastun inför kvällens
midsommarbad.
Min ombyggda eldrivna Amazon utanför stugan i Dalarna. Foto Ulf Hultberg
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.