Historien om Zeke

När jag började ett nytt jobb 1983 behövde jag en bil i jobbet. Jag sökte med ljus och lykta
efter något bra, var nära att köpa en häckig 142:a med en fläskig stereo
som enda plus när "Zeke" kom in i mitt liv.

Namnet kommer sig av bokstäverna "EZK" i "registreringsnumret", jag
bytte plats på "Z" och "E" och lade till ett "E" och vips var namnet
fött!

Jag hade bett en kompis som var säljare på Bilia Haga Norra att hålla
utkik och en tisdag när jag kom förbi stod Zeke där, jag minns
fortfarande första gången jag såg Zeke, jag trodde inte att bilen
skulle tåla en närmare granskning, men skicket såg för bra ut.

Ett äldre par hade bytt till en 245:a av 1979 års modell, jag talade
med min kompis som följde med mig ner i "ankomsthallen" och tittade på
Zeke (min gissning är att paret som ägt den använt bilen till
husvagnsdragning, det satt ett par s.k. "high jackers" på den och de
ställde förmodligen av den på vintern, för den var nästan rostfri).

Min kompis försäljaren och jag enades om att han skulle ställa undan
den tills jag hade möjlighet att provköra (jag hade då ingen aning om
att en fin orange 145:a av sportmodell med B20b motor och manuell låda
med dubbla förgasare (ni vet den modellen som går bra i ungefär de 48
mil som förgasarna samverkar) var het bland personalen på Bilia, men
min kompis var försäljningschef och tillräckligt högt i rang för att
bestämma vem som skulle ha den!

Så Zeke blev min för 14.200 kronor (priset var 13.600 kronor men sedan
tillkom 600 kronor i diverse omkostnader som Bilia ville ha. Det här
var alltså 23 år sedan, i maj 1983 och Zeke var 9 år (inregistrerad
19731019) och hade gått drygt 8.600 mil.

Delar av bilen (om inte hela måste varit omlackerad för alla vet vi ju
hur dålig lacken var på 1974 års modell av Volvo (och andra bilmärken
med (läs Saab) också för den delen!).

Paret (eller en av dem) som ägde bilen hade rökt som "borstbindare" i
bilen, när man vek ner solskyddet såg man randen mellan färgen under
skydden och den nikotingula runt omkring, men en natt fick Zeke stå med
dörrarna öppna och askkoppen fick ligga i Ajax, sedan var åtminstone
lukten borta, randen i innertaket under solskyddet var inte mycket att
göra åt.

Hade jag fått välja färg hade det nog blivit den mörkgröna kulör som
Volvo hade 1974, men en fördel med en orange bil är att man alltid
syns, dessutom är ju orange färgen på modet just nu i nådens år 2006!
Den första reparationen var att byta höger framskärm, den nya kostade
450 kronor.

Jungfruresan gick tillsammans med en kompis ner till Västervik och
Ã-land och under resans gång passerades 9000 mil. Jag fick lite känsla
för det otroliga utrymmet i bilen för vi sov förstås i den förutom den
natt jag hellre sov ute bland myggen då han snarkade något förfärligt.
Dessutom hade vi med oss en massa bagage.

Den längsta och varmaste resa vi gjort tillsammans Zeke och jag var i
juni 1995 då vi besökte Skottland och norra England. Det var alltså
sommaren efter Estoniakatastrofen och det var ingen rolig överfart med
färja från Göteborg till Newcastle, vinden kom in snett framifrån så
färjan både stampade och vred sig samtidigt, det hade varit synd om
Zeke fått sluta sin karriär på havets botten vid "Doggersbankar" i
Nordsjön.

Annars gick resan i stort sett smärtfritt trots vänstertrafiken och
trots en vecka med 30 grader och inte ett moln på himlen (ja, det kan
tydligen hända även i regnandets förlovade hemländer (läs England och
Skottland)).

Enda problemet var att en mekaniker satt in en termostat som inte
gillade när det blev 30 grader varmt så vid några tillfällen var jag
tvungen att låta Zeke vila några timmar innan vi kunde fortsätta!

Den kallaste resa vi gjort var en vinter under 80-talet när jag och
Zeke hälsade på hos en kompis med landställe i Mora, vi hade 36 grader
kallt en morgon när vi vaknade!

När jag klev in i bilen och satte foten på gummimattan så sprack den
som det knäckebröd Mora är känt för. Som tur var fanns det elström så
motorvärmaren var inkopplad, så Zeke gick snällt igång, men att växla
gick väldigt trögt.

Att det verkligen var kallt märktes när vi åkte skidor i Gesundabacken
och vi var tvungna att värma oss efter bara några åk och då hade
temperaturen stigit till cirka 20 minusgrader.

Vad det gäller reparationer genom åren så minns jag att jag bytte
fläktpaketet och några andra detaljer efter något år och den
reparationen sved på ungefär 5000 kronor. Ã-ver en tredjedel av vad
bilen kostat mig bara något år tidigare.

I dagens läge kör jag inte mer än 500 mil om året (Zeke är uppe i c:a
19 200 mil) och kostar på mest service, Zeke nöjer sig med lite ny olja
och tändstift så går det ett år till!

Dessutom kör jag inte på vintern så rosten är inte heller något större
problem. Även om reparationerna inte är många så behövs det reservdelar
ibland och jag minns min chock när jag för några år sedan plötsligt
insåg att bilskrotar inte var en välförsedd tillbehörsbutik längre och
inte Bilias reservdelslager heller för den delen på grund av att
modellen börjar bli ganska ovanlig.

Jag börjar förstå de som ska total renovera en gammal bil och säger att
det är en liten del mekande och stor del del-letande. Mitt problem just
nu är att plasten ovanpå instrumentpanelen har spruckit och jag vet
inte om det finns något alternativ till att byta den?

Att bilmodellen inte var så vanlig längre, men även att det var kul att
tillhöra ett gäng med samma intresse som jag - Volvo 140 bilar och
förstås Volvo över huvudtaget gjorde att jag gick med i Volvo
140-klubben för något 10-tal år sedan, jag tycker dock det är synd och
lite konstigt att det inte finns en stor Volvoklubb för alla
(åtminstone för oss som har något äldre Volvobilar) och att man sedan
betalade lite extra till just sin specialklubb! 

När det gäller tillbehör har Zeke fått varvräknare (originaltillbehör)
och extraljus, den stora kofångaren fram är ju som gjord för ett par
fläskiga extraljus och den nämnda motorvärmaren!

För några år sedan insåg jag att Zeke nått en aktningsvärd ålder, för
vid ett möte med en Volvo PV så morsade chauffören glatt på mig och
först undrade jag om han hade någon form av spasm men sedan insåg jag
att jag och framförallt Zeke upptagits i någon form av
"äldre-Volvobilars-förening"!

Det var en stor stund. Kanske håller även ägaren (jag alltså!) på att
anpassa sin körstil till "gubbar med hatt" för Zeke gillar bäst att
tuffa på i 80-90 sådär, ibland undrar jag hur ofta andra bilägare
svurit åt snigeln i den gamla Volvon!?

På hösten 2004 snubblade jag över en Mazda 626 (kombi förstås) som en
jobbarkompis skulle köra på skroten, den kostade mig körklar ungefär
5000 kronor, jag tog den på en jungfrutur över Shetlandsöarna,
Skottland och England, men i södra England krockade jag.

Jag hade tänkt att Zeke skulle få bli pensionär och finbil, men nu fick
Zeke inträda i tjänst som bruksbil igen. Nu låter det som om jag
krockar allt det inte står Volvo på och det är kanske sant!? 

Helst skulle jag vilja ha en nyare Volvo som bruksbil, men ekonomin
sätter käppar i hjulet. Drömmen är annars en V90 (för jag är skeptisk
mot framhjulsdriven Volvo!), det är klart att man kan få en 740 eller
940 för mindre pengar, men prisskillnaden mot en v90 är inte så stor om
du ska ha ett fint exemplar och en sexa under huven låter ju alldeles
underbart!   

Ett billigare och bättre bilägande än en gammal Volvo har jag svårt att
tänka mig, jag tänker speciellt på alla gånger man stått där med
soffor, sängar, byråer, kyl&frys m m och tänkt, det här går aldrig
in!

Jag har ibland frågat mig hur det kan komma sig att jag haft en bil
under en så lång tid och den främsta anledning förutom ekonomin med en
gammal Volvo är att jag läser mycket biltidningar och ser bilprogram på
TV och får mitt utlopp på det sättet istället, men Zeke har format mig
att idag tycker jag mest om och läsa om och även se ute i trafiken är
vanliga bilar (inte bara Volvo!) från framförallt 50-70 talet och har
tröttnat på att läsa om "Merca flerahundra, Ferraris och Porschar som
de biltidningar som handlar om nya bilar numera mest består av.

Hans Wickberg