Jakten på den brända säkringen

Säkringen på gammelbilen har löst ut och jag petar in en ny - den femtioelfte i ordningen.



Det är nog dags att ta en närmare titt. Med vetskapen om att man inte
är sakkunnig på området känner man intuitivt att man bör låta bli.
Dryftade om ärendet med den lokala bilverkstaden och blev avskräckt
pga. deras timdebitering. Kanske man skulle ta sig en titt, ändå? Med
skolfysiken i ryggen börjar tankarna snurra.. Hur var det nu igen - den
bruna kabeln var jord och den blå gick till säkringen? Eller var det
tvärt om?



"Ingenting är omöjligt", brukar jag tänka självpeppande. Nyckeln till
framgång är systematisk problemsökande, kopplingsschema, bra
mätutrustning, en dos sunt förnuft och tålamod, inbillar jag mig.




Bläddrar i instruktionsboken och läser att säkringen täcker inner-,
instrument- samt parkeringsbelysning. Säkringen löser ut ibland, det
kan variera mellan sekunder till flera dagar. Intermittent fel har
någon sagt att det heter och förklaringen är sällan logisk förrän felet
lokaliserats.



Likt en kriminaldetektiv på TV samlar jag ihop alla dessa
iakttagelser som är viktiga ledtrådar i jakten på den brända säkringen.



Med stor entusiasm börjar jag systematiskt gå igenom varje
belysningspunkt i serien, men hittar inget fel. Efter att ha felsökt i
väldigt många timmar börjar man komma till ett skede där entusiasmen
lagt sig en aning och desperationen börjar ta över.



Ni vet hur det kan
se ut, bilens innandöme är fyllt med borttagna paneler och
inredningsdetaljer. Hela det härliga virrvarret med kablar väller ut
från det som nyss kallades för instrumentpanel. Det ligger skruvar och
clips överallt och man hoppas innerligt att man har koll på allt inför
hopsättningen igen.

I det här skedet är man tyvärr mottaglig för allt desperatare förslag.



En bekant kommer förbi och säger att jag ska sätta i en större säkring
- "Felet sitter där det ryker!" är mottot. Det ingick inte i min plan,
men i detta tillstånd så nappar jag. Efter ca två sekunder med stor
säkring börjar det ryka längs hela kabelstammen! Fort ut med säkringen!
Jag bestämmer mig för att fortsätta på egen hand…



Nu är idéerna slut. Sätter mig uppgivet i förarsätet för att försöka
tänka nytt. Stoppar i en ny säkring, för att studera problemet vidare,
förstår inte hur, men när jag stiger ur bilen har säkringen redan löst
ut igen.



Ur kaoset får jag plötsligt en misstanke. Alltför många gånger har
säkringen gått just när jag stiger i eller ur bilen för att vara en
slump! Pulsen höjs när jag inser att säkringen löser ut när jag lägger
tryck på förarsätets sittdyna. Heureka, framgång! Men hur hänger detta
ihop?



Nästan framme vid mållinjen står jag här nu och kliar mitt huvud
skallig och förstår ingenting. Jag lägger mig upp och ner på baksätet
med fötterna vid hatthyllan och beskådar området under förarstolen i
ficklampsljus.



Ã-gonen letar frenetiskt efter något som kan vara
misstänkt. Barnsligt fokuserad fryser jag blicken på en kabel som jag
inte upptäckt tidigare. Jag ser inte riktigt vad det är, för jag ser
bara en liten stump av den. Snabbt byter jag ställning och tillbaka
till förarsätet. Bänder försiktigt men bestämt upp sittdynan alldeles
intill säkerhetsbälteslåset och ett leende sprider sig över hela mitt
ansikte. Aha!



Denna känsla av fulländad belåtenhet är svår att beskriva. Jag har
äntligen hittat felet! Där mitt framför ögonen blänker kopparn från en
avskavd elkabel som går till säkerhetsbälteshållaren. Sansad efter
lyckoruset tittar jag närmare på skadan.



Det visar sig att kabeln går
till belysning i säkerhetsbälteshållaren och den hade skavt mot
metallkonstruktionen i förarstolen. När man satte tryck på förarsätet
kunde det i vissa lägen kortsluta kabeln mot chassiet i förarsätet och
all belysning slocknade då säkringen löste ut. Enkelt! Alla frågetecken
blev till utropstecken, det ologiska blev plötsligt logiskt!



Denna framgång genererade sådan mängd positiv energi så att när skadan
eliminerats så kunde man med ett leende på läpparna återställa bilen
till brukbarhet igen. Nöjd med dagens insats kunde jag konstatera,
ingenting är omöjligt!