Gurka, päronhalva, den har många namn, Saab 96. Min alabastergula V4:a heter "Evert". Han är från samma år som Björn borg vann VM i tennis och Saab sedan 1 år tillbaka börjat sälja titanen Saab 900. Året var 1979
2010 dök en annons upp på en tämligen fräsch V4 super upp på blocket. Jag hade varit på jakt länge efter just den av de sista årsmodellerna. Det är något med de stora blinkersglasen, parkbänkarna till stötfångare, och den lilla vingen på bakluckan som trollbundit mig. Efter åkt upp och tittat på bilen så gjorde jag slag i saken. Det är en solid bil, med fin ägarhistorik, garanterat miltal, och näst intill rena besiktningsprotokoll under alla år.
Jag har under min ägo hittills sett över bromsarna, åtgärdat några mindre läckage i motor och växellåda, putsat upp lacken, jagat tag i diverse inredningsdetaljer m.m. Klar är jag inte än, det finns alltid förbättringsmöjligheter. Men bilen är en idag en nyckelklar veteranbil i ett mycket gott bruksskick, och icke renoverat.
Bilen används som ett rent hobbyfordon. Flertalet bilträffar har det blivit, bland annat Saabfestivalen i Trollhättan två gånger. Det är något som sker när man sätter sig bakom ratten, man blir en mer vaken och aktiv förare. Man är "ett" med bilen. Här finns inga hjälpmedel, det är en rent mekaniskt bil, och framförandet beror helt och hållet på föraren. Det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som egentligen händer. Man väljer hellre den där kurviga vägen med 70 som hastighetsbegränsning och låter bilen "andas", man tar den där 40 minuter långa omvägen "bara för att", på något sett i dagens stressiga vardag finner man ett lugn, och detta bakom ratten på en redan 1979, gammal bil, är det inte fantastiskt?
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.