Saknad på Träffpunkt 80...

Som fattig student är det sällan en bra idé att äga bil. Bor man dessutom i Malmö, där man cyklar från ena sidan av stan till den andra på under 30 minuter är det väldigt svårt att motivera bilägande. Om det inte rör sig om en röd sportcoupé förstås!

Det var när jag och en polare cyklade hem från krogen i spöregn vi kläckte idéen. Vi borde äga en bil. Tillsammans. Det ska vara en billig men charmig rishög som vi inte ska kosta något, och om den gör det blir det skroten direkt.

Så vi höll efterfest framför blocket. Mången Nissan Sunny, Peugeot 205 och VW Golf synades noggrant men inget lockade, och om man kollar vad det kostar att försäkra en gammal BMW för en 20-årig påg i Malmö blir man nästan tårögd.

Så poppade denna Honda upp. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett något annan än vårt exemplar, men bilen är ju lite av en 80-tals doldis med sina knivskarpa linjer och väldigt standard rödfärg. Men när vi såg den visste vi att det här var precis vad vi sökte. 100 hästar, 1000 kilo och två sportstolar. 6000 kronor begärt.

Så fort huvudvärken lagt sig dagen därpå tog vi tåget till Helsingborg för att kolla på bilen. Jag hade ringt säljaren men han pratade bara danska och jag kunde endast urskilja att bilen var röd, hade hjul och rost någonstans... bäst att åka och kolla själv.

Den såg väldigt fin ut, för fin för 6000 kronor. Något är fel. Förarstolen är ful och vänster drivknut knackar lite när man svänger fullt vänster samtidigt som man gasar. Jag såg min polare i ögonen - han nickade. Det blev affär.

Nu några mil senare känns det fortfarande bra. Väldigt bra. Jag äger förutom denna en gammal Renault R5 (läsarklassiker coming soon), och Hondan är en Maybach i jämförelse. Elhissar, tacklucka, automatlåda, fungerande AC, stereo, stolsvärme, torkare bak, styrservo, skivor runtom, ABS (ja, faktiskt! Men Honda kallade systemet 4WALB).

Vi missade Träffpunkt 80 med fem dagar, men nästa år kan ni räkna med oss, hälsar Anton Göransson