Grattis Austin Maxi!

Lanserad som det nybildade bolaget British Leylands första nya bil, blev inte Austin Maxi den succé som brittisk bilindustri så väl behövde.

Konstruerad av Alec Issigonis som en konkurrent till Ford Cortina bjöd Maxi visserligen på en mängd framåtblickande detaljer; nykonstruerad motor med överliggande kamaxel, femväxlad låda, vätskefjädring, halvkombilucka, bäddbar inredning och ofantliga kupéutrymmen.

Men problemen var minst lika många: Maxi var undermotoriserad, den femväxlade lådan med vajeröverföring var extremt svår att hantera, styrningen var vevig och trög - och hur såg den ut egentligen?

Dörrarna hade man av besparingsskäl hämtat från den större Austin/Morris 1800 och därför blev axelavståndet enormt. Resten hade formgivits under övervakning av Alec Issigonis och vad han tyckte om design för syns skull var känt sedan länge. Sådant förstörde bara.

Trots en enorm lanseringskampanj floppade Maxi rejält när den lanserades 1969, bilen var helt enkelt inte bra nog i konkurrensen. Lösningen blev en komplett nylansering ett par år senare, med nykonstruerad växelföring, ansiktslyft front och inredning och med cylindervolymen förstorad till drygt 1,7 liter. Maxi 1750 kallades resultatet och försäljningen ökade, 1971-72 såldes nästan tre gånger så många Maxi som under lanseringsåren 1969-70.

Styrningen var fortfarande vevig och utseendet inte det mest spännande men många uppskattade Maxi för dess otroliga användbarhet, flexibilitet och innerutrymmen.

I juli 1981 lades modellen ned efter drygt 450 000 tillverkade exemplar.