Grattis Cadillac Allanté!

Sergio Pininfarina måtte ha kliat sig i huvudet när Cadillacs direktörer stövlade in på hans kontor i Turin. Det var i oktober 1982 och Sergio höll som bäst på att rita några nya gälar till Ferrari Testarossa.Fler måste ju vara bättre, eller hur?


Direktörernas fickor bågnade av dollars och Sergio släppte pennan för att lyssna till vad de hade att säga.


Vid den här tiden hade oljekriser och smoglarm kastrerat bilarna från bilarnas land, stora motorer andades astmatiskt genom reningsanläggningar i industriskala och i förvirringen gjordes bilarna framhjulsdrivna. Dryckesorgien var över och huvudvärken kom krypande.


För konsumenterna var måtten rågade och de inhemska tillverkarna övergavs till förmån för märkliga små importbilar från Europa och Japan, bilar som gick att svänga med utan att ratten ramlade av.


Cadillac for särskilt illa. De enda kvarvarande kunderna fanns bland Floridas penningstinna pensionärer och det var en målgrupp som höll på att försvinna in i senilitetens dimmor.


Så Cadillacs direktörer hade knackat på Pininfarinas dörr för att få hjälp. Nya kunder krävde nya produkter och bilarna som kom från det där landet Europa tycktes locka de krävande kunder som Cadillac eftertraktade så hett - trots att de inte hade förstått hur mycket krom som krävdes.

Sergio lyssnade och nickade, tog emot sedelbunten och vinkade av delegationen.

Sedan bad han någon praktikant att kalkera av en Mercedes SL och skicka skissen till Detroit innan han fortsatte rita gälar på sin Ferrari.

I Detroit blev direktörerna utom sig av glädje och planerna blev allt vildare.


-Vi ska inte bygga en lyxbil. Vi ska bygga en ultralyxbil! ropade den ene.


-Ja! Och vi ska bygga karosserna i Europa och flyga dem i flygplan till USA! hojtade den andre.

-Där vi fyller dem med hederlig amerikansk teknik, sjöng den tredje.


Så kom det sig att Allanté föddes, som förenade italiensk byggkvalitet med amerikansk spetsteknik.


Målen var storslagna. Modellen skulle bilda en ny och alldeles egen klass, ultralyxklassen. För så bra skulle den vara. Och eftersom den var så bra skulle det inte vara något problem att tillverka den i tio år.


Då det var en ultralyxbil skulle serierna vara små och alla hungriga spekulanter skulle få slåss om blott 7000 bilar per år.


Karosserna sattes samman och lackerades hos Pininfarina i Turin, som byggde en fabrik speciellt för Allanté. Därefter flögs karosserna
med chartrade jumbojetplan till Detroit, där drivlinan monterades innan bilarna skickades ut på den egna testbanan för slutkontroll. Sådan exklusivitet skulle väl ingen kund kunna motstå?


Mekaniken lånades från Cadillac Eldorado, som i sin tur lånat från Buick Riviera och Oldsmobile Toronado. Motorn hette HT-4100, där HT stod för High Technology. I klartext innebar det en V8 på 4,1 liter, med block i aluminium och toppar i gjutjärn. 170 hästkrafter passerade en fyrväxlad automatlåda innan de nådde ner till de drivande framhjulen.


Inför lanseringen 1987 drog Cadillacs stora PR-maskineri igång. Det fanns ingen hejd på hur bra bilen var och hela världen skulle få veta det. Allanté var någonting extra, det var ultralyx.

När det var dags att trycka en broschyr gjorde man det på ultralyxvis och gav ut en inbunden bok på 64 sidor med textilklädda pärmar och den inleder med att ropa ut Cadillacs gamla dänga, "Standard of the World".


Sedan matas frälsningens budskap fram ända till slutet. Allanté är så otroligt bra att den kommer omdefiniera bilvärlden och leva till tidens ände. Den är vacker, modern och ultralyxig.

Efter en kort redovisning av märkets historia och höjdpunkter, som den puckelryggiga Seville Elegante från 1980, får Sergio Pininfarina komma till tals. Och tänka sig, han är otroligt stolt över sin bedrift.


-Allanté är modern i ordets sanna betydelse och bevarar meningen med klassisk skönhet.

Fotografen Victor Skrebneski fyller i:


-Att ljussätta bilen är som att ljussätta dyra juveler, så vacker är den.

 Boktexten förklarar vidare att här är en bil inte bara för i dag, utan också för framtiden. En del klass, en nypa stil och en värdighet född
ur överlägsen design. Att se Allanté är att se ett fullblod.


Giorgio Armani håller med och fyller i med att Allanté är fundamental för klassisk design.


Sådär fortsätter det. Ingen bil i hela världen är lika bekväm, lika ergonomiskt fulländad eller använder lika exklusiva material. Vi ska inse
att vi står i närheten av en bilmässig bedrift och att köra den är en fantastisk upplevelse. Mario Andretti uttrycker att Allanté är en bil för
entusiaster, för purister, för personer som förstår att uppskatta fina bilar. Vägegenskaperna är otroliga och styrningen en njutning.


Samtida tester rapporterade om abnorm understyrning och stendöda prestanda. Motorn var trött och lådans momentomvandlare åt upp den lilla kraft som fanns. Accelerationen fick mätas i geologiska enheter.


Inredningen med digitalinstrument omgivna av snuskröd plast vann inte heller några anhängare. Allanté var ful, trött, framtung och allmänt kass, ett översminkad badkar med traktorteknik under ytan.


Inte nog med det, den var stötande dyr också tack vare världens längsta produktionslina som sträckte sig från Turin till Detroit. Så när modellen lades ner 1993 hade inte mer än 21 460 bilar byggts och i dag är den saknad av ingen.


Det var en unik idé, att bygga en amerikansk bil i Italien och så dum att bara Cadillac skulle ha kunnat komma på den. Förutom Chrysler TC by Maserati då, som var en pimpad LeBaron-cabbe som byggdes i Milano och var minst lika usel som Allanté. Men det är en annan historia...