Volkswagen Caravelle är väl den skapelse med fyra hjul som kommer närmast det franska jetplanet Caravelle som började serietillverkades 1955 och som under sjuttiotalet utgjorde basen i SAS.
Beteckningen Caravelle introducerades av VW 1980 på den bussgeneration som nu väntar på sin tur att på allvar tas upp i gemenskapen bland folkabussentusiasterna, den kantiga, tuffa Typ 3:an som började tillverkas våren 1979 på fabriken i Hannover. Linjerna var inte längre mjuka, vilket gav bättre innerutrymmen och förbättrad säkerhet tack vare energiupptagande strukturer i fronten.
Väghållningen förbättrades och bilen var inte lika uttalat
sidvindskänslig.
Trots att personbilarna sedan länge bytt till ett normalt upplägg med vattenkylning och framhjulsdrift valde Volkswagen något oväntat att fortsätta traditionen med boxermotor, bakhjulsdrift och luftkylning - men
bara delvis. Pannkaksmotor, ja. Men vattenkylningen var ett faktum först en bit in i produktionen.
Den största fördelen var kanske ett kupévärme värd namnet, något som sedan Typ 2 varit ett dilemma i bussarna från Volkswagen. I USA kallades modellen Vanagon, medan den i Europa kallades Caravelle - då den var avsedd för persontransport. Som brukligt med VW nyttofordon fanns de i ett otal utföranden, den kanske coolaste som dubbelhytts pick-up med fyrhjulsdrift,
mums.
1990 rullade den sista bakmotorbussen av bandet. Men paradoxalt nog finns den äldre T2:an forfarande i produktion i Mexiko, dock med vattenkyld radmotor.
Caravelle-namnet lever fortfarande vidare i Volkswagens modellprogram.
Renault Caravelle var ett svar på den framgångsrika Volkswagen Karmann-Ghia. Idén väcktes bland återförsäljarna i USA, nog kunde man framställa en ekonomisk, flärdfull och lite sportig modell på befintlig Renault-teknik? Den kundgrupp man främst tänkte sig var kvinnor.
Ghia som tidigare varit med i framtagandet av Renault Dauphine engagerades i projektet även om det redan existerade skisser gjorda av de egna formgivarna, skisser som på ett tidigt stadium naglade fast modellen
specifika drag, den grillbefriade och tvära fronten, pressningen i sidorna och diskreta fenor.
I designprocessen involverades även Virgil Exner Jr - son till "the" Virgil Exner. För att krångla till det hela kom det bli Frua som byggde den första prototypen efter Ghias ritningar, en rent politisk manöver av Ghia som vid samma tidpunkt hade Volvo som nybliven kund och som även stod bakom huvudkonkurrenten VW, med Karmann-Ghia.
Men till slut blev det en bil: Floride. Det var först efter
att Frua i ren ilska över utebliven betalning och en allmän tystnad både från Renault och uppdragsgivaren Ghia på eget bevåg visade prototyperna officiellt på Parissalongen under namnet Floride. 8 000 order trillade in. När sedan tricket upprepades i USA kom ytterligare 13 000 order. Nu gick det inte att backa. Floride tillverkades under tre år, 1957-61.
Form och format tilltalade publiken. Men Floride byggde på den snabbt åldrande Dauphine och nu när biltypen var etablerad hos Renault gällde det att inte tappa greppet om kunderna. Därför beslutade man att utveckla en ny "kvinnobil" på bas av nya Renault 8, vilket innebar effektivare motor (med femlagrad vevaxel) och modernare hjulupphängningar. Frua satte igång på nytt.
Den nya vagnen, kallad Caravelle, var om inte en karbonkopia av Floride, så näst intill. Luftintaget på sidan var bortrationaliserat, linjerna var lite rakare, men fortfarande var den Hemulen-liknande fronten ett starkt karaktärsdrag. För att inte göra det helt lätt för motorhistorikerna tillverkades Floride "S" parallellt en tid, av rent produktionstekniska skäl.
Caravelle uppdaterades med tiden och fick större motor, men under hela dess levnad - till 1968 - var denna lilla läckerbit främst en angelägenhet för USA-marknaden (där den terminerades 1967).
Grundkarossen var en cabriolet men en fin hardtop, som ofta fick sitta på
permanent, gjorde den till en attraktiv liten sportcoupé.
Ämnen i artikeln
Namnsdagsbilen
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.