I den mån Daihatsu Charade kommer att gå till historien lär det bli för dess udda motor. Charade dök upp sommaren 1979 i Sverige, två år efter den japanska debuten.
Det kunderna fick för sina "ca 32 000 kronor" som det stod i Jan Ulléns Bilfakta var en liten ettrig sak med trecylindrig motor under den kompakta huven.
Den hade framhjulsdrift, skivbromsar fram och fyra små dörrar, vilket passade bra i Sverige. På andra marknader fanns en käck tredörrarsvariant med ett litet operafönster.
Charade var inte Daihatsus minsta modell vid den här tiden. Max Cuore hade bara två cylindrar och 547 kubik. Storebror hette Charmant.
Motorn i Charade var på 993 kubik, det absolut optimala enligt reklamen. Med 331 kubik per cylinder gavs maximal effekt i förhållande till bränsleförbrukningen och flera hästkrafter (55 stycken) till lägre kostnad. Det hade man forskat fram.
Charade fanns i fyra generationer. Den första (G10) är kanske den mest originella i formen, sedan blev det mer och mer utslätning. 1983-87 fanns G11 och värt att notera är att bottenplattan användes som grund till läckra, knasiga Innocenti De Tomaso.
G100 kallades generation tre som fanns till 1994. Den trecylindriga motorn fick sällskap av en fyrcylindrig maskin. Sista generationen G200 (och G203) såldes till millenieskiftet.
Stående på ett isflak med Manhattan(?) som bakgrund kommer här andra generationen av Charade.
Längs ner i velodromen. Charade fanns även med turbo och då blev det bättre ännu mer surr och fart.
Perfekta strömförhållanden över de tuffa fälgarna.
När nya okända märken kom till Sverige, speciellt från Japan, gällde det att i reklamen understryka att det fanns en fabrik. En stor. Så här stor var Daihatsus anläggning. Notera hur dagsproduktionen har parkerats för att bilda en pixelvariant av de japanska ordet för världsherravälde.
Ämnen i artikeln
Namnsdagsbilen
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.