Normen i Detroit på femtiotalet var att det skulle finnas tre modelserier -lines; en strippad sparmodell för taxi, polis och snåljåpar, en normalmodell för folk i allmänhet och slutligen en mer påkostad serie dit hard-tops och convertibles hörde.
Modellnamnen skulle helst spegla hierarkin och det lyckades Ford bäst med. Deras enklaste modell hette åren 1952-56 Mainline och mellanmodellen Customline. Toppmodellen hette 1952-54 Crestline och därefter Fairlane. Alla bra namn, lätta att komma ihåg för de hade ett tydligt samband.
Men idag skall vi titta närmare på Mainline, den enklaste. Utan kromlister och med svarta gummilister runt rutorna såg Mainline ganska torftig ut och det var meningen.
Få privatpersoner ville synas i en sådan strippad bil, men myndigheter och företag som var ålagda sparsamhet var tvungna att alltid köpa det billigaste.
Så stor besparing var det inte. I Sverige kostade 1954 en sexcylindrig Ford Mainline med fyra dörrar 13 155 kronor, en motsvarande Customline var bara 475 kronor dyrare.
För den summan fick man då visserligen 820 liter bensin, men de flesta valde ändå den mycket mer representativa Customline.
Två modeller av Mainline ur 1952 års broschyr. Dessutom fanns två- och fyradörrars sedaner.
Mainline -på bilden en 53:a - hade solskydd bara för föraren, gummimattor, tutknapp i stället för signalring, inga dörrarmstöd och mycket enkel klädsel.
Den allra billigaste Mainline var Business Coupe som saknade baksäte därför att bagageutrymmet började bakom soffan fram. 1954 var sista året med en riktig coupé med kortare tak än den tvådörrars sedanen. Customline Club Coupe finns med på samma sida i broschyren. Förutom allt krom hade den också ett baksäte.
Den snygga 55:an ser ganska sober ut avkromad Mainline, men de svarta konturerna runt fram- och bakruta drar ner intrycket. En Mainline var cirka 30 kg lättare än en Customline så det var Mainline som kördes i Stock Car races.
Ämnen i artikeln
Namnsdagsbilen
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.