Grattis Ford Pinto!

När Ford i USA på allvar skulle konkurrera med alla dessa "imports" i småbilsklassen, eller sub-compacts,  som formligen vällde in gällde det att inte enbart lyfta fram de ekonomiska sidorna - man vill anspela på sitt arv. På A-Ford och T-Ford. Pinto var den nya bilen för massorna. Den drog lite bensin och behövde inte mycket underhåll. Inte ens vaxning enligt reklamen!

Om bara ribban satts aningen högre och man försett Pinto med en gnutta mer säkerhetstänkande hade kanske visionerna om en ny amerikansk folkbil blivit verklighet. Nu blev det "bara" ca två miljoner tillverkade, 1971-80.

Namnet Pinto anspelar på en yster och pigg häst vilket var en total motsats till en ganska träig historia i kompaktformat, med konventionell teknisk layout där kuggstångsstyrning var det enda som stod ut från dåtidens mall. Den formgavs med intentionen att inte kräva verktygskostnader vid framtida förändringar. Utseendet skulle inte störa någon och för ekonomins skull hållas oförändrat så länge det bara var möjligt.

Men Pinto kom att bli en av 1970-talets största skandalbilar. Den blev en dödsfälla för några få och ett skämt för desto fler, men framför allt en symbol för den cyniska bilindustrin som hellre kalkylerade med några extra dödsfall än kostade på säkerhetsdetaljer för några få dollar i varje bil.

Problemet var bensintankens placering bakom bakaxeln i kombination med en vek konstruktion. Vid en påkörning bakifrån i hastigheter över 45 km/h riskerade tanken att springa läck då den trycktes in i bakaxelkåpan - där några illa utformade bultar fungerade som konservöppnare. Var hastigheten något högre riskerade dessutom dörrarna att tryckas ihop så att de inte gick att öppna…

Så här i efterhand märks andra röster om denna modell. Man menar att mediadrevet mot Pinto var orättvist och att modellen inte alls skördade fler offer än andra jämförbara bilar under samma tid.

1971 var den första årsmodellen. Grundkarossen var en tvådörrars sedan med en fyrcylindrig basmotor från Storbritannien på 1600 kubik. Pris 1 919 dollar. Som option fanns den tyska tvålitersmotorn med automatlåda. Halvvägs in på modellåret fanns även en 3-door Runabout att köpa för ett något högre pris. Med halvkombilucka blev karossen aningen mer praktisk.

1972 tillkom en tvådörrars herrgårdsvagn.

1974 fetade stötfångarna till sig. Med DeLuxe Decor Package var dessa också  försedda med en liten gummilist. Wagonmodellen gick att få med trädekor längs sidorna. En ny 2,3-liters motor introducerades, fortfarande en rak fyrcylindrig maskin.

1975 Nu kunde herrgårdsvagnen köpas med en 2,8-liters V6.

1976 Ford försöker föryngra bilens image med lite sportigare attribut och annan grill. Även följande årsmodell ändrades utseendet och en helt ny ungdomsmodell fram genom att pruta bort sidorutorna på herrgårdsvagnen och sätta in två runda van-fönster längst bak. Pinto Cruising Wagon… varmt välkommen till Träffpunkt 70!

1977 är året då modellen slutligen sänks efter flera omtalade olyckor parat med en monumental likgiltighet från Fords sida. Detta uppmärksammas intensivt av flera medier. "A barbeque that seats four".

1979 Pinto är nu definitvt peststämplad. Ändå görs lite fler ansiktsoperationer utan framgångsrikt resultat. 1980 blir sista årsmodellen.

Utöver importerade bilar ("2 588 dollar less than Volvo 242") konkurrerade Pinto med AMC Gremlin och Chevrolet Vega på den amerikanska marknaden. Pinto utgjorde bas för den såsigaste uppföljaren någonsin, Mustang II.

I Kanada tillverkades Mercury Bobcat från 1974. Också det en Pinto med andra kläder.

Pintomotorn levde vidare i flera europeiska modeller i storlekar från 1,3 liter och uppåt. En uppskattad motor som också funnit sin väg in i många specialbilar av hembyggskaraktär.