"A British car to beat the world!", så lanserades den efterlängtade efterträdaren till Hundkojan när den lanserades 1980. Austin Mini Metro skulle rädda brittisk bilindustri, varken mer eller mindre.
Upplägget var detsamma som Hundkojans med tvärställd motor och framhjulsdrift, skillnaden var nu bara att till skillnad från föregångaren var Mini Metro knappast ensam med detta, vid det här laget var det standard i klassen och Metros motor var samma stötstångsmaskin som satt i kojan, en Austinkonstruktion från tidigt 1950-tal.
Men egentligen var inte Metro ämnad att ersätta Minin, Metro var större och hade en stor halvkombilucka bak. Mini överlevde dessutom Metro med två år.
Den nya småbilen som under sin 18-åriga livstid skulle byta namn flera gånger, blev kanske inte den succé som British Leyland så väl behövde men den tillverkades i alla fall drygt två miljoner exemplar.
Austin Mini Metro var bilen skulle "send the foreigners back where they belong" enligt reklamen. I klartext betydde det att nu fanns det inga som helst skäl längre för engelsmännen att köpa utländska bilar som Fiat 127, Peugeot 104, VW Polo, Renault 5 eller något japanskt. Och i början lydde britterna och Mini Metro blev toppsäljaren i klassen, men snart återtog Ford Fiesta titeln.
Den fristående karossmakaren Crayford hade gjort cabrioletversioner av folkbilar sedan 1962 och gjorde även ett försök med Mini Metro. Metro Politan hette modellen men inte många byggdes. Kolla färgskiftningen på demobilen.
1982 breddades programmet med en lite lyxigare version kallad Vanden Plas och en sportigare modell med namnet MG Metro. MG:n hade en lite kraftigare version av 1275-motorn och tuffare inredning med bland annat röda säkerhetsbälten. Ytterligare något senare kom MG Metro Turbo med 93 hk och en påstådd toppfart på 185 km/h. Läcker!
1987 skrotades Austin-namnet och bilen kallades bara Metro i marknadsföringen. 1990 ändrade man sig igen och döpte om bilen till Rover Metro. Vid det laget hade modellen genomgått en ansiktslyftning och nu var det dags att pensionera den gamla A-motorn. Metro fick koncernens nykonstruerade K-motor med överliggande kamaxlar och antingen 8 eller 16 ventiler. 1994 var det dags för namnbyte igen. Nu fick bilen heta Rover 100, en beteckning som ca 35 år tidigare använts på en betydligt pampigare vagn i Rovers P4-serie. Försäljningen dalade och spiken i kistan blev ett krocktest utfört av Euro-NCAP 1998, samma år lades modellen ned.
Rallyversionen Metro 6R4 delade bara siluetten med standardbilen. 6R4 byggdes för det gällande Grupp B-reglementet 1984 och lanserades 1985. Utvecklingen hade gjorts av Williams Grand Prix Engineering och involverade fyrhjulsdrift, en mittmonterad och nyutvecklad sexcylindrig motor med fyra överliggande kamaxlar. Metro 6R4 tilläts bara tävla i några månader till dess att Grupp B-bilarna förbjöds mitt under 1986 års säsong efter flera svåra olyckor och tillbud. Många av dessa vilddjur levde sedan vidare som svårslagna rallycrossbilar. Motorn hamnade sedermera - då försedd med dubbla turboaggregat - i Jaguar superbilsflopp XJ220, efter att konstruktionen sålts till Tom Walkinshaw Racing.
GM:s numera nedlagda småbilsmärke Geo hade också en Metro på programmet. Här är en cabrioletversion från 1990 och ja, det är egentligen en Suzuki Swift vi talar om.
Ämnen i artikeln
Namnsdagsbilen
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.