Midget betyder dvärg och det var ett passande namn för den lilla sportbil som Morris Garages - M.G. - byggde på basis av den 1929 introducerade småbilen Morris Minor. Det var den första i en lång rad folksportbilar som kallades M.G. Midget och som av eftervärlden ses som urtypen för den engelska sportbilen.
De klassiska modellerna med bokstavsnamn som M, C, D, J, P, Q, R och T fanns åren 1929-1955 och tillverkades av fabriken i Abingdon i drygt 60 000 exemplar, varav nästan 80 procent efter andra världskriget då modellen ganska otippat blev en stor exportsuccé.
Efter ett uppehåll på sex år återkom M.G. Midget 1961 men nu som en Austin-Healey Sprite med M.G.-emblem. Efter denna badge-engineering kallade sportbilsentusiasterna lätt föraktfullt båda versionerna för Spridget.
Det visade sig att M.G. som märke hade större attraktionskraft och Midget sålde betydligt bättre än Sprite Totalt blev det över 225 000 "nya" Midget fram till dess modellen lades ned 1979.
Den av en del M.G.-entusiaster inte riktigt accepterade "Sprite-Midget" tillverkades alltså nästan i fyra gånger så många exemplar som den klassiska Midget under ungefär samma produktionstid.
Den första M.G. Midget tillverkades 1929-1931 och kallas M-type. Motorn hade liksom organdonatorn Morris Minor överliggande kamaxel men effekten var med 27 hk något högre. Karossen som var klädd med duk hade ett spetsigt bakparti - boat-tail- som var högsta mode i slutet av 1920-talet.
Utvecklingen var snabb och sedan J-type passerats var det dags för P-type. Detta är en PB i racing trim som deltar i Le Mans 1935.
När moderkoncernen Nuffield upphörde att tillverka OHC-motorer fick M.G. hålla till godo med stötstångsmotorer från Morris och Wolseley. Den första Midget som tog detta steg tillbaka var TA som kom 1936. Det var en större bil i en design som med små ändringar fullföljdes av efterkrigstiden TC. TA fanns 1939 också som ombonad Drophead Coupe.
TA:s efterträdare kom inför 1940 och hette TB. Den fick en förbättrad och mindre långslagig motor. På grund av kriget blev det bara 379 vagnar men modellen byggdes vidare med mycket små ändringar som TC (bilden) i 10 000 exemplar.
M.G.-entusiasterna är ett konservativt släkte som ofta med misstro och avståndstagande bemött nyintroducerade modeller. När TC:s efterföljare TD kom 1949 ansågs den med sina rundade linjer och -terrible! - plåtfälgar ha förlorat i karaktär. Men TD hade kuggstångsstyrning, separatfjädring fram och lägre tyngdpunkt och var därmed både bekvämare och vägsäkrare. Den blev den T-type som det tillverkades flest av, nästan 30 000 exemplar 1949-53. Fast alla har ännu inte accepterat den…
Den sista i raden av T-types var TF, 1953-1955. Det var en modernisering av TD och som face-lift var den ovanligt lyckad, lägre och smäckrare. De infällda strålkastarna accepterades faktiskt av traditionalisterna. Mot slutet fanns den också med en från 1250cc till 1466cc uppborrad motor.
Den första M.G. "Spridget" (1961-1964) var inget annat än en Austin-Healey Sprite Mk II fast med M.G.-grill och kromlister efter sidan. Båda bilarna byggdes sida vid sida av M.G. i Abingdon men för Midget tog BMC ut ett 6 % högre pris.
Produktutvecklarna jobbade på. Midget Mark II (1964-1966) fick vevfönster och ny hjulpphängning bak som gjorde bilen stabilare men enligt många mindre rolig att köra. Motorn förstorades redan på sena Mark I från 948 till 1098 cc och under huven på Mark III ( 1966-1974) var BMC A-motorn på 1275cc.
Det här är fortfarande en Midget Mark III men med runda hjulhus som fanns bara åren 1972-1974 - mycket eftersökta varianter idag
Sprite lades ned redan 1971 men Midget fortsatte till 1979. De sista fem åren försågs Midget inte bara med gummistötfångare utan också med en 1500-motor. Denna kom från Triumph och delades med internkonkurrenten Spitfire. En ovanlig rationalisering över märkesgränserna inom British Leyland.
Ämnen i artikeln
Namnsdagsbilen
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.