Utvecklingen av modellen påbörjades redan innan grundversionen av Minin presenterades, och tanken var från början att sälja Moke till brittiska militären. En liten, lätt och framhjulsdriven jeepliknande bil borde vara idealisk för snabba truppförflyttningar, resonerade man.
Den skulle ha plats för fyra soldater och packning och vara möjlig att luftlandsätta med fallskärm. Bilen var så lätt att den skulle kunna lyftas för hand över tuffa passager. Karossen utformades så att två bilar skulle kunna staplas på varandra, allt för att underlätta förvaring och transport.
I februari 1959 fanns en prototyp färdig och efter tre månaders utprovningar lät BMC sina tilltänkta kunder testa underverket. Men det tog inte lång tid för brittiska armén att avfärda Moke. Med de små tiotumshjulen från Hundkojan blev markfrigången ytterst begränsad, bara 15 cm, och det behövdes inte mycket för att den lilla bilen skulle fastna i terrängen. Dessutom blev skadorna snabbt stora på underrede och hjulupphängningar så fort bilen togs utanför vägen.
Tanken att bilen skulle kunna bäras kortare sträckor av fyra personer, visade sig också felaktig. Fyra luftlandsatta soldater har i regel redan kilovis med packning och vapen att släpa på, att de dessutom skulle kunna kånka på en bil var optimistiskt.
När det sedan visade sig att bottenplattans utformning gjorde att ekipaget blev mycket svårmanövrerat vid en luftlandsättning, ja då tackade militärerna för sig.
Detta nederlag kunde ha inneburit slutet för projektet men BMC såg inte slaget som förlorat. Hur och till vem Mini Moke skulle säljas var det däremot ingen som funderade särskilt mycket på.
I en intern skrivelse underströk chefskonstruktören Alec Issigonis vad Mini Moke inte var: "Det är viktigt att veta för alla de som undersöker bilens möjligheter på marknaden, att den inte på något sätt ska ses som en terrängbil. Den är egentligen bara lämpad för vanliga vägar."
Experiment med en fyrhjulsdriven version utfördes också. Den hade två drivpaket, ett fram och ett bak, och vägegenskaperna beskrevs som intressanta. Det sägs att Alec Issigonis, ökänd för sin brutala körstil, var mycket nära att köra ihjäl sig i en Twin-Moke. Försöken avbröts.
Tillverkningen av Mini Moke satte igång 1964 i Morrisfabriken i Oxford och i den första broschyren föreslog BMC en rad användningsområden för Mini Moke, bland annat som golfbil, fordon för VIP-visningar av fabriker samt smidig arbetshäst för lantbrukare, fastighetsskötare och veterinärer.
De Mini Moke som såldes fick i själva verket till största del tjäna som skojfordon på semesterorter. En perfekt bil att förflytta sig från hotellet till stranden i.
Senare flyttades tillverkningen till Austinfabriken i Longbridge. Mellan 1964 och 1968 byggdes 14 518 bilar i England. Sedan flyttades tillverkningen till Australien och där byggdes bilen fram till 1982 då man åter bytte produktionsort, den här gången till Portugal. 1993 lämnade det sista exemplaret fabriken och då hade knappt 50 000 Mokes producerats, totalt.
Någon militär-Moke blev det aldrig men väl en broschyr.
Karossen utformades så att bilarna skulle gå att stapla på varandra.
En mer basutrustad bil än Mini Moke är svårt att tänka sig. Till och med passagerarstol och baksäte kostade extra och taket bestod av en enkel duk som spändes över några rangliga bågar. Instrumenteringen bestod av en centralt placerad hastighetsmätare med inbyggd bränslemätare. På den korta tillvalslistan fanns också vindrutespolare och kurvhandtag.
Austin istället för Morris? Det går bra.
Mini Moke byggdes mellan 1968 och 1982 i Leylands australiska fabrik och såldes, i alla fall mot slutet, under namnet Moke Californian. Sedan flyttades tillverkningen till Portugal.
Ämnen i artikeln
Namnsdagsbilen
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.