Range Rover som lanserades 1970 var ett resultat av en ovanligt insiktsfull marknadsanalys gjord i mitten 1960-talet. Den unge ekonomen Graham Bannock på Rovers nyinrättade marknadsundersökningsavdelning hade kommit fram till att efterfrågan på fritidsfordon skulle öka under 1970-talet.
Traditionellt såldes Land-Roverbilar mest till lantbrukare, militärförband och missionärer. Men i mitten av 1960-talet kunde man urskilja en ny kundgrupp: fritidsköparna. Människor tilltalades av framkomligheten, slitstyrkan och säkert också den image en Land-Rover skapade. Men många potentiella köpare avskräcktes också av Land-Roverns utpräglade brukskaraktär. Stenhård fjädring, tung styrning, spartanskt utförande.
Bannocks slutsats blev att det fanns en oexploaterad marknad för en mer personbilslik terrängbil i framtiden. Tänk så rätt han hade.
Land-Rover trodde däremot inte på konceptet. En sådan bil skulle bli alldeles för dyr för att någon skulle vilja ta ut den i skogen och då var ju hela idén förfelad, ansåg man. Tänk så fel de hade.
Projektet hamnade istället hos Rovers utvecklingsavdelning för personbilar. Chefen Spen King (som tidigare utvecklat Rover 2000) tog Bannocks analys på allvar och i augusti 1965 började man rita på en fyrhjulsdriven stationsvagn med 100 tums axelavstånd. Två år senare, 1967, var första prototypen klar. Efter ytterligare tre år var Range Rover färdig att visas för press och allmänhet. Vid det laget hade även Land-Rover insett Range Roverns fördelar och ville sammankopplas med bilen. Resultatet blev ett Land-Roverklistermärke på bakluckan.
Första pressvisningen skedde i juni 1970 och det stod snart klart att Rover satsat helt rätt. Orderböckerna fylldes snabbt och under hela 1970-talet övergick efterfrågan ständigt tillgången.
Range Rover var den bekvämaste terrängbilen någon hade suttit i, ändå skämdes den inte för sig i skogen. En del av hemligheten låg i skruvfjädrar runt om med mycket lång fjädringsväg. Karossen bestod av ett självbärande "stålskelett" med karossplåtar i lättmetall, monterat på en separat ram med stela axlar.
Under huven satt den lättmetall-V8 på 3,5 liter som Rover köpt från GM några år tidigare. Manuell fyrväxlad låda med hög- och låglägen och spärrbar mellandifferential.
Karossformen tillkom på ett tidigt stadium i utvecklingarbetet och var då bara tänkt som ett skal runt tekniken, enbart baserat på de mått bilen skulle ha. När designern David Bache senare gavs uppdraget att formge en kaross valde att han att bara finputsa experimentbilens linjer. Teknikerna hade redan fått till proportionerna.
Range Rover erbjöds bara i ett utförande, med V8-motor, två dörrar och manuell växellåda. Snart kom förfrågningar om fyra dörrar, andra motoralternativ och automatlåda men Rover reagerade inte. Under hela 1970-talet förblev Range Rover märkvärdigt oförändrad. Istället började oberoende företag tidigt utveckla bilen på enskilda kunders begäran. Från början var det mest frågan om motorn. V8:an gav bara 132 hästkrafter i standardutförande och det var tämligen enkelt att plocka ut mer effekt genom att byta förgasare och kamaxlar och öka cylindervolymen.
Många önskade också en mer påkostad interiör och givetvis fanns det firmor som stod till tjänst även här. Range Rover blev snabbt populär i Mellersta Ã-stern och dit gick åtskilliga intill oigenkänlighet trimmade, till-lyxade och förlängda Range Rovers.
Rover själva drog nytta av specialistfirmornas utvecklingsarbete. Den fyrdörrars version som äntligen kom 1982 var i själva verket utvecklad av Monteverdi, ett schweiziskt bilförädlingsföretag.
Under 1980- och 1990-talet ökade konkurrensen men Range Rover framstod fortfarande som klassledaren, åtminstone vad gällde status. Bilen blev alltmer ombonad och användarvänlig samtidigt som terrängegenskaperna ytterligare förbättrades. 1993 kom en version med längre hjulbas.
Efter 24 år kom en efterträdare men den ursprungliga modellen lades inte ned för det. Med tilläggsnamnet Classic såldes den ytterligare två år fram till den 15/2 1996. Då rullade Range Rover nummer 317 615 av bandet.
Generation två av Range Rover kallades internt P38A, så hette nämligen byggnaden på Land-Rovers fabriksområde i Solihull där modellen utvecklades. Trots att många av ursprungsbilens designdrag bibehölls saknade P38A som alltså lanserades 1994, det självförtroende och självklarhet som föregångaren utstrålade. Tekniken var en vidareutveckling av Classic-modellen och bättre på de flesta punkter men bilen fick ett i detta sammanhang ganska kort liv, redan 2002 kom Range Rover nummer 3, internt kallad L30. Betydligt större än sina föregångare och utan en skruv gemensamt men det yttre var en mycket lyckad tolkning av originallinjerna.
Range Rover Sport som kom 2005 delar många av de yttre dragen med den större Range Rover men bygger tekniskt på Land-Rover Discovery 3.
Ämnen i artikeln
Namnsdagsbilen
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.