Grattis Volvo Philip!

Först 1950 inrättade Volvo en avdelning som enbart var satt att arbeta med formgivning. Tidigare hade bilarna mer eller mindre skapats utifrån enskilda medarbetares färdigheter och känsla för form, med gott om än något konservativt resultat.

Det enda verkliga brottet mot denna ingenjörsgrundade formgivningsprocess var mellanspelet med den vågade Volvo PV 36 Carioca 1935 som USA-vännen Ivan Ã-rnberg var pappa till.

Ã-rnberg var en av få svenska män med praktisk erfarenhet av bilproduktion i USA. Han handplockades av Volvos ledning att bli företagets konstruktionschef. Men Carioca blev ingen försäljningssuccé och Volvo gick tillbaka till betydligt konservativare värden.

I slutet av 1940-talet började de sakliga herrarna Assar Gabrielsson och Gustaf Larson ändå förstå att Volvo behövde följa med i efterkrigstidens snabba förändringar vad gäller design.

Den nya avdelningen var liten och dess yngste medarbetare var Jan Wilsgaard som just avslutat sina studier på konstskola och inte hade någon erfarenhet av bildesign. Och heller inga förutfattade meningar. Hans första uppdrag blev att skapa en ersättare till Volvo PV60, alltså en representabel vagn i det övre skiktet av marknaden. En lyxkärra med svenska mått mätt.

Volvos olika designförslag döptes efter namnsdagar, och Moses, Bertil, Viktor och Emil nådde aldrig längre än till skalmodellstadiet. Annat var det med Philip, som kom att handbyggas i ett enda exemplar.

Det var en stor bil, nära fem meter lång med ett axelavstånd på nästan tre meter. Stilen var rakt av amerikansk och ganska mycket Kaiser, ändå en smula egen. Motorhuven till exempel öppnades framåt och kan nästan beskrivas som en flipfront. Interiören med vågade bumerangformer i tyget var också väldigt oväntad, men helt i linje med hur en drygt 20-årig begåvad formgivare resonerade i början av 1950-talet.
Under huven låg en egenkonstruerad V8 på 3,5 liter med tillhörande automatlåda som hade tagits fram i samarbete med en dansk som tidigare arbetat för Chrysler.

Experimentbilen premiärvisades för pressen den 22 maj 1953 och den väckte berättigat intresse. Men den visade sig för dyr att tillverka - eller var det helt enkelt så att herrar Larson och Gabrielsson chockerades av de extravaganta linjerna? Det skulle komma att dröja åtskilliga årtionden innan någon Volvomodell ens kom i närheten av de generösa glasytor som Philip kunde erbjuda.

Experimentbilen skrotades inte som brukligt inom bilindustrin, utan fungerade som direktionsbil på Bolinder-Munktell i Eskilstuna under många år innan den återbördades till Volvo och dess museum.

(källa Volvo Personvagnarna - från 20-tal till 80-tal, Björn-Eric Lindh)