Lanciarariteter

Nu fortsätter det italienska temat med två fräsiga, men idag nästan utskrotningshotade och bortglömda Lanciamodeller. Bilderna kommer från läsare som uppmärksammade att det var italienskt tema på bloggen. Och vilka bilar de bidragit med!

Den första bilen kommer från Thomas i Falkenberg och han har funnit en Lancia Prisma 1600 från 1985 i Varberg. Prisma var nog ingen storsäljare i Sverige och jag kan inte minnas när jag såg en senast. Skicket ser ju ut att vara riktigt bra med tanke på att de flesta exemplar verkar ha rostat bort. Den har rullat blott 12000 mil vilket antyder att den kanske har levt ett lugnt liv. Fantastiskt!

Lancia Prisma var sedanmodellen av Lancia Delta, känd i Sverige som Saab-Lancia 600. Det är en snygg modell, inte helt olik släktingen Fiat Regatta. Den introducerades 1982 och såldes liksom övriga Lanciamodeller genom Saabs återförsäljarnät. 1989 ersattes Prisma av Lancia Dedra.

Nästa bil fann Johan i Nyköping i mars. Det är en Lancia Y10 Fire LX från 1987, en ganska vanlig bil i Sverige för inte så länge sen, idag finns knappt några kvar. Även detta exemplar ser ut att vara i fint skick och har rullat knapp 15000 mil. Tvåtonslackeringen med lackerade stötfångare tror jag inte är original. Det gäller även de två olika sorternas hjulsidor som sitter monterade på vinterdäcken. Bakluckan är dock svart och så ska det vara i originalutförande. Fire i modellnamnet är namnet på motorn. Den kom från Fiat och var helt byggd av robotar! Namnet är nämligen en förkortning av Fully Integrated Robotized Engine.

Lancia Y10 presenterades 1985 som ersättare för Autobianchi/Lancia A112. I Italien hette den Autobianchi Y10, men på alla exportmarknader såldes den under namnet Lancia. Den byggde på funkisbilen Fiat Panda, men hade ett kortat chassi, egen kaross och marknadsfördes som ett lite exklusivare alternativ i småbilsklassen. Den kantiga och avskalade designen med tvärt hugget bakparti gav inte bara en egen profil utan också lågt luftmotstånd. 1996 ersattes Y10 av Ypsilon.

Det är spännande med sådana här bilar. De borde liksom inte finnas kvar. Om det är en slump eller om det är ägare som varit varsamma med dem vet jag inte, men de har överlevt på något sätt. När de väl dyker upp blir man först förstummad över att få se ett livs levande exemplar och alltmedan hjärnan plockar fram minnen av modellen som man glömt kommer den där upprymda känslan av att få se något riktigt ovanligt.

Min barndomskompis morfar arbetade på Saabverkstad och körde alltid Saab. Eftersom morfar kunde köpa Saabar till ett bra pris hade kompisens familj alltid Saab, trots att pappan i familjen alltid ville ha Volvo. På åttiotalet bytte morfadern bort sin V4 mot en Y10. Jag tror inte han blev nöjd för inte så lång tid därefter bytte han bil igen. Till Saab såklart.

Tomas Åström