Minnesbilden

Jag antar att det är barndomens bilar som man minns bäst. Eller bäst och bäst. Man har många minnen av dem och upplevelser som är kopplade till dem, men dessa minnen behöver inte nödvändigtvis överensstämma särskilt bra med verkligheten. I barndomens minnen kan en riktig skitbil vara den bästa bil som någonsin funnits, och en riktigt bra bil kan ha upplevts som en hemsk skapelse som till exempel förpestade semestrarna med åksjuka och värmeslag.

Två bidrag från läsare gjorde att minnesbilder av en barndoms bil dök upp i mitt huvud. Det är Mattias och Jörgen som funnit var sitt exemplar av Peugeot 104. Min mormor hade en knallgul Peugeot 104 SL från 1979 som jag både åkt i och kört mycket. Och så här i backspegeln är mina minnen av den mestadels ljusa.

Den röda 104:an är en GL från 1980 och den fann Mattias i Tullinge. På de lite suddiga bilderna ser den övergiven, men ändå rätt rostfri ut. Bilder ljuger dock så lätt. De sköra originalbackspeglarna har försvunnit, likaså de bakre stänkskydden och vitmålade plåtfälgar är ju inte så snyggtl. I övrigt ser den ut att vara i originalutförande. Transportstyrelsen ger lite tvetydiga ledtrådar: sex ägare, 11651 mil vid senast godkända besiktning 2009, avställd för en knapp vecka sedan. Om den är räddad eller behöver räddas är därför svårt att avgöra.

I kupén ligger vad som ser ut att vara lättmetallfälgar till en Citroën Visa GT. De passar också på Peugeot 104 då den delar bottenplatta, hjulupphängningar och motorer med Visa. Citroën Visa har jag berättat om några gånger, bland annat här.

Bilden snett nedifrån är inte bara tuff, utan avslöjar också att det sitter innerskärmar monterade. Det hade inte mormors bil, men så rostade också framskärmarna inifrån på den.

Den silverfärgade 104:an är också en GL, men av 1975 års modell. Jörgen fann den i Örebro och den tycks vara parkerad bland Alfa Romeobilar, vilket inte är så konstigt. Det är samma bilfirma som är ägare till Peugeoten som till den Alfa 90 (en av landets fyra som är i trafik) som jag skrivit om tidigare. Även denna 104:a ser rätt fin ut och har endast haft tre ägare. Den har dock varit avställd sen 1994 och senast godkända besiktning utfördes 1993. Här kanske det behövs en räddningsaktion? Det kan inte finnas många 104:or kvar i trafik i Sverige.

Peugeot 104 presenterades 1972. Från början fanns den bara med fyra dörrar, men såg ut som en halvkombi. 1974 kom coupémodellen med tilläggsbeteckningen Z, som aldrig såldes här, och 1976 öppnade man upp bakdelen så fyrdörrarsmodellen istället blev en femdörrars halvkombi. Sista årsmodellen i Sverige var 1983, men produktionen höll på ända till 1988, alltså flera år efter att efterträdaren 205 presenterats. Bilen var modernt uppbyggd med framhjuldrift och motorn monterad på tvären. Motorn var bakåtlutad 72 grader vilket gjorde den låg men inte särskilt servicevänlig. Reservhjulet var placerat ovanpå motorn, självklart något som förundrade mig som liten. Motorn var i början på en knapp liter och 45 hästkrater, men senare kom större och starkare motorer. 1983 kom en motor på hela 1,4 liter och 72 hästar. Mormors SL hade 1,2 litersmotorn på 57 hästar. Peugeot 104 har varit med på bloggen en gång tidigare i ett inlägg med bilder från Paris då jag bland annat siktade en Peugeot 104 coupé (Z).

Jag kommer inte ihåg riktigt vilket år mormor köpte sin 104:a, men jag var dock med när det skedde hos Peugeothandlaren i Katrineholm. Jag gissar att jag var runt 7-8 år och då borde det vara runt 1984-85. Vad som hände med hennes gamla bil, en vit 204 Break, minns jag inte heller. I mina ögon kändes Peugeoten ultramodern då mina föräldrar körde Saab V4. Peugeoten var trots sin litenhet ljus och luftig, medan Saaben var mer grottlik invändigt. Peugeoten såg också lite tuff ut trots sina spinkiga små hjul. Då det var en SL hade den sportigt svarta kofångare och stripes samt de större strålkastarna fram.

Så småningom bestämde sig mormor klokt nog, och till min stora glädje, för att sluta köra och bilen hamnade hemma hos oss. Det var i början av nittiotalet, lagom till det att jag själv började köra bil. Den var rolig och bekväm att köra, men såklart rätt motorsvag och plåtig. Originalbackspeglarna bröts efter hand av och bakluckans nedre del lackade mattsvart av min far. Jag har för mig att det berodde på en rostlagning, men så såg det ju tufft ut också. Den rostade, men inte så farligt, åtminstone inte till en början. Den hade sina egenheter och ibland fungerade saker, ibland inte. De små egenheterna var såklart irriterande ibland, men gav också bilen en personlighet. Självklart fick den också ett namn: Pyschan.

På fransk manér var den inte helt konventionell i sina lösningar. Till exempel satt blinkersspaken på höger sida om ratten och när man förde den mot sig tutade man. Till vänster satt en multifunktionsspak för ljus och vindrutetorkare. Fördes spaken bakåt satte man på parkeringsljuset, bakåt och nedåt blev det halvljus och slutligen bakåt, nedåt och framåt så blev det helljus. Snurrade man på spaken sattes vindrutetorkarna igång. Jag minns inte riktigt hur vindrutespolningen aktiverades men jag tror att spaken trycktes ned mot rattstången då. Hur som helst orsakade detta en nära-döden-upplevelse en gång när min syster, med färskt körkort, skjutsade mig en sen kväll. Vid ett möte tryckte hon höger spak mot sig för att blända av och började då tuta. Hon tutade lite till innan jag nervöst fräste till henne att ljuset är på den andra spaken. Nervös som hon var ryckte hon till i spaken så lyset stängdes av helt så efter mötet blev det svart. Väldigt svart. Syrran återfick dock fattningen snabbt och fick på ljuset igen, så det blev inte så farligt. Ett starkt minne blev det dock.

Mormor gick så småningom om bort och det gjorde också hennes bil. När den inte ansågs vara värd att lägga ned pengar på blev den stående på garageuppfarten ett tag tills den så småningom kördes till skroten. Det minns jag inte heller när det var, men jag hade i alla fall flyttat hemifrån, så det torde ha varit under andra halvan av nittiotalet.

När jag såg bilderna från Mattias och Jörgen mindes jag inte bara mormors bil, utan också att jag hade en bild på den någonstans. Så i förra veckan rotade jag igenom alla lösa fotografier i gömmorna och hittade så en bild. Den visar Pyschan där den hamnat på undantag på mina föräldrars garageuppfart. Inte långt därefter kördes den till skroten.
Så det som började som en minnesbild i mitt huvud slutade med att jag letade fram en riktig minnesbild bland fotografierna. Det var ju en härlig bil, kanske skulle man försöka rädda något av exemplaren...