Perfekt patina

En sökning på ordet patina i det fria och öppna uppslagsverket Wikipedia ger följande definition: Ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder. Patina kan bildas genom kemiska reaktioner under inverkan av luft, vatten eller jord eller genom mekaniska processer, såsom nötning.  Patina kan även framkallas på kort tid, till exempel med kemiska medel.

Har du sett Knut Knutsson reagera på ett allmogeskåp som någon försökt få att se gammalt ut i förhoppning att få mycket pengar för, vet också att äkta patina är något som svårligen kan skapas.

Jag brukar kunna fastna länge vid en bil med patina, även om min fascination uttrycks mindre karaktäristiskt än Knut Knutssons. Och då menar jag riktig patina och inte någon skapad Rat look eller så. En bil som fått rulla som bruksbil under många år, men ändå tagits omhand noggrant (men kanske inte pedantiskt) brukar få en fantastisk patina. Den blir liksom jämnnött, men utan att förstöras. Sliten, men omhändertagen utan stora rostangrepp och bucklor. Vi som ser bilen kan ju inte veta vad märken, bucklor och andra skavanker beror på, men bilen har en historia att berätta för oss, även om vi får skapa den i vår fantasi.

Volvon i dagens inlägg är en sådan där bil vars skick kan få mig i trans för en stund. Jag har sett den flera gånger i närheten, stående parkerad eller framförd av en äldre dam. Jag har emellertid aldrig lyckats ta kort på den. Som tur är finns det personer i min närhet som vet att vad jag gillar så bilen fångades på bild i slutet av oktober av kompisen Anders istället. Som föräldraledig har han lite större möjlighet att spana runt på Uppsalas gator än vad jag har.

Det är en Volvo 144 från 1968 i det där patinerade, men ändå prydliga skicket. Den har endast haft två ägare och har rullat drygt 31500 mil. Den kungsblå lacken har blivit riktigt nött (lite för nött för min smak kanske), kanske på grund av idogt putsande. Putsande verkar det dock inte vara så mycket bevänt med nu för tiden. Alla stänkskydd är på plats vilket är mumma och gula varselljus på en sådan här vagn ger mig rysningar av välbehag. Den högra framskärmen verkar vara original då den har den lägre skärmkanten. Vänster framskärm har den högre och är alltså bytt, men det verkar vara länge sen då även den tappat färgen. Inredningen som borde varit i blå galon från början har bytts mot en nyare i brunt tyg och därmed har också framstolarna fått nackskydd. Backspeglar på dörrarna blev standardutrustning 1969 så backspeglarna på denna bil har monterats i efterhand. Denna typ av backspeglar kom mig veterligen till 1973 års modell. Notera hur foten på höger backspegel sitter.

Volvos 140-serie är en modell som jag är förtjust i och jag har skrivit om den ett flertal gånger, senast i april då hela 14 stycken var med i ett och samma inlägg. Du kan läsa det här. Då skrev jag att jag skulle ta en paus från modellen på bloggen, men att den nog skulle dyka upp igen. Och så har nu skett.