Bilspanaren hittar mer pärlor från England
Jag utlovade för ett tag sen fler brittiska vagnar på bloggen och här är nu två till. Jag fann dem redan i början av sommaren, men det har liksom inte blivit av att visa upp dem. En anledning till detta är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Minin, eller Hundkojan som den kallas i Sverige, torde vara en av de mest omskrivna och välkända bilmodellerna någonsin. Därför känns det lite lättare att skriva om exempelvis Saab-Lancia 600 eller Talbot 1100. Om man nu hittar någon vill säga. Nu känner jag dock i vinterkylan att tiden är mogen för dessa sommarbilder på två små brittiska krutpaket.
Hundkojan revolutionerade världen när den presenterades 1959 och då kallades den Austin Seven eller Morris Mini Minor. I Sverige och i en del andra länder kallades de Austin eller Morris 850, eller BMC 850, då BMC var koncernen som tillverkade bilen. Och så slapp man ju hålla reda på vad det stod på emblemen, det var ju ändå samma bil. Däremot kom den tidigt att i hemlandet kallas Mini och tio år senare blev det ett eget bilmärke. Fram till modellens nedläggning år 2000 hade den många olika namn, men säger man Mini förstår alla vad det är för bil tar ingen illa upp vad det än sitter för emblem på bilen.
Bilens skapare, Alec Issigonis (som jag omnämnt tidigare), utvecklade flera varianter av Minin, som till exempel pickup, herrgårdsvagn och den jeepliknande Mini-Moke. Trots Minins goda väghållning var han dock ointresserad av att ta fram en prestandaversion. Racerbilstillverkaren John Cooper lyckades dock övertala BMC (British Motor Corporation) och Issigonis att tillverka en kraftfullare Mini. 1961 kom så Austin/Morris (Mini) Cooper som bland annat hade större och starkare motor samt skivbromsar fram. 1963 kom en ännu mer kraftfull version kallad Cooper S. Den fick i sitt hårigaste utförande en 1275 kubiks motor på 76 hästar! Cooper och Cooper S skördade länge stora framgångar i rally och racing.
Den gröna bilen är just en Cooper från 1963. Transportstyrelsen säger BMC Cooper men på bakluckan står det Austin Cooper. Bilen stod en bit bort på "min" gata i Uppsala och rullar som bruksbil på sommaren. Skicket är bra men inte perfekt vilket gör bilen användarvänlig. Det känns befriande att se en Cooper utrustad original tiotumshjul på plåtfälg då det nästan känns som ett måste att den som har en Cooper måste utrusta sin bil med Minilitefälgar eller liknande. Notera också att taket nödvändigtvis inte behöver vara vitt (även om det kan se tufft ut). Bilen kom i trafik i Sverige för första gången 1994, men det är inte privatimport så jag gissar att denna bil, liksom Iso Rivoltan i förra inlägget, ramlat ur registret någon gång i tiden. Sedan 1994 har den i alla fall haft en ägare.
Under sextiotalet arbetade Issigonis med en ersättare till Minin men av den blev det inget. Den krisande brittiska bilindustrin bildade 1968 British Leyland och gissningsvis ansåg man i detta läge det säkrare och billigare att uppdatera den ursprungliga Minin. 1969 presenterades så Mini Clubman som var en Mini med ny front och instrumentpanel med mätarna framför föraren istället för i mitten av panelen. Det var tänkt att Clubman skulle vara lite finare än den gamla modellen. Omdaningen stod Roy Haynes för. Han hade tidigare ritat Ford Cortina MkII så det är ingen slump om du kanske ser likheter i fronten på en Cortina och en Clubman. Den gamla Minin fortsatte att tillverkas parallellt och när Clubman lades ned 1980 för att ersättas av den tråkiga Mini Metro (eller Austin/MG Metro), fortsatte ursprungsmodellen att tillverkas i 20 år till. Ja, den överlevde till och med Metron med ett par år!
Även Clubman kom att tillverkas i en prestandaversion kallad 1275 GT. Den ersatte Coopervarianterna 1971 och den hade samma motor som i Cooper S, men med lägre effekt, 59 hästkrafter. Det är just en sådan som du ser på bilderna här. Jag fann den bland de gamla kasernerna på Polacksbacken (betoning på första stavelsen!) där tidigare S1 låg, idag universitetslokaler. Transportstyrelsen säger att den heter Austin Mini Clubman 1275 GT och att den rullat drygt 7000 mil. Det kanske stämmer för bilen ser ut att vara i utmärkt kondition.
Hundkojan revolutionerade världen när den presenterades 1959 och då kallades den Austin Seven eller Morris Mini Minor. I Sverige och i en del andra länder kallades de Austin eller Morris 850, eller BMC 850, då BMC var koncernen som tillverkade bilen. Och så slapp man ju hålla reda på vad det stod på emblemen, det var ju ändå samma bil. Däremot kom den tidigt att i hemlandet kallas Mini och tio år senare blev det ett eget bilmärke. Fram till modellens nedläggning år 2000 hade den många olika namn, men säger man Mini förstår alla vad det är för bil tar ingen illa upp vad det än sitter för emblem på bilen.
Bilens skapare, Alec Issigonis (som jag omnämnt tidigare), utvecklade flera varianter av Minin, som till exempel pickup, herrgårdsvagn och den jeepliknande Mini-Moke. Trots Minins goda väghållning var han dock ointresserad av att ta fram en prestandaversion. Racerbilstillverkaren John Cooper lyckades dock övertala BMC (British Motor Corporation) och Issigonis att tillverka en kraftfullare Mini. 1961 kom så Austin/Morris (Mini) Cooper som bland annat hade större och starkare motor samt skivbromsar fram. 1963 kom en ännu mer kraftfull version kallad Cooper S. Den fick i sitt hårigaste utförande en 1275 kubiks motor på 76 hästar! Cooper och Cooper S skördade länge stora framgångar i rally och racing.
Den gröna bilen är just en Cooper från 1963. Transportstyrelsen säger BMC Cooper men på bakluckan står det Austin Cooper. Bilen stod en bit bort på "min" gata i Uppsala och rullar som bruksbil på sommaren. Skicket är bra men inte perfekt vilket gör bilen användarvänlig. Det känns befriande att se en Cooper utrustad original tiotumshjul på plåtfälg då det nästan känns som ett måste att den som har en Cooper måste utrusta sin bil med Minilitefälgar eller liknande. Notera också att taket nödvändigtvis inte behöver vara vitt (även om det kan se tufft ut). Bilen kom i trafik i Sverige för första gången 1994, men det är inte privatimport så jag gissar att denna bil, liksom Iso Rivoltan i förra inlägget, ramlat ur registret någon gång i tiden. Sedan 1994 har den i alla fall haft en ägare.
Under sextiotalet arbetade Issigonis med en ersättare till Minin men av den blev det inget. Den krisande brittiska bilindustrin bildade 1968 British Leyland och gissningsvis ansåg man i detta läge det säkrare och billigare att uppdatera den ursprungliga Minin. 1969 presenterades så Mini Clubman som var en Mini med ny front och instrumentpanel med mätarna framför föraren istället för i mitten av panelen. Det var tänkt att Clubman skulle vara lite finare än den gamla modellen. Omdaningen stod Roy Haynes för. Han hade tidigare ritat Ford Cortina MkII så det är ingen slump om du kanske ser likheter i fronten på en Cortina och en Clubman. Den gamla Minin fortsatte att tillverkas parallellt och när Clubman lades ned 1980 för att ersättas av den tråkiga Mini Metro (eller Austin/MG Metro), fortsatte ursprungsmodellen att tillverkas i 20 år till. Ja, den överlevde till och med Metron med ett par år!
Även Clubman kom att tillverkas i en prestandaversion kallad 1275 GT. Den ersatte Coopervarianterna 1971 och den hade samma motor som i Cooper S, men med lägre effekt, 59 hästkrafter. Det är just en sådan som du ser på bilderna här. Jag fann den bland de gamla kasernerna på Polacksbacken (betoning på första stavelsen!) där tidigare S1 låg, idag universitetslokaler. Transportstyrelsen säger att den heter Austin Mini Clubman 1275 GT och att den rullat drygt 7000 mil. Det kanske stämmer för bilen ser ut att vara i utmärkt kondition.
1963 Cooper
Clubman GT
Clubman GT
Mini ur svenska Leylands program 1977, denna bil finns ännu i registret!
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.